bobbyville

Jag har precis sett Sissela Kyles samlingsdvd "SissElaK", som innehåller allehanda sketcher från tv-program och shower såsom "R.E.A", "Parlamentet", "Hälp!" och "Guldbaggegalan". Och hon är nog Sveriges i särklass bästa komiker. Det fanns en scen som jag var tvungen att se om tre gånger, nämligen en sketch ur "R.E.A" där hon imiterar Lotta Engberg som programledare för Söndagsöppet. Och jag satt här i min ensamhet och skrattade så att tårarna rann, jag satt dubbelvikt och fick andnöd för att jag garvade så sjukt mycket. Det var helt sanslöst roligt, jag garvar bara jag tänker på hur hon såg ut i sin Lotta-mundering.
Det fanns fler klipp som också var riktigt roliga, men Lotta Engberg-grejen tog priset. Helt galet.

Nu är jag tjänstledig från Donken i hela tre veckor framöver och ska koncentrera mig på att skolinformera för RFSL istället. Det ska bli jävligt roligt, redan imorgon ska jag ut och jobba. Jag känner lite ringrostig dock, det var typ ett halvår sedan jag var ute senast. Det blir ju svårt att hinna med att skolinformera när man jobbar heltid. Tyvärr.
Men nu har jag all tid i världen, vilket jag också talat om för min chef på RFSL som lovat att boka in mig på så många uppdrag som möjligt. Yey me!

Läste i tidningen idag om Britney Spears som tydligen fått ett psykiskt sammanbrott. Många spekulerar i om hon är självmordsbenägen. Det finns en sida på nätet som heter "When is Britney going to die?" där man kan satsa pengar på ett dödsdatum, den som vinner får en Playstation 3. Hur sjuk får världen lov att bli?


Dagens lista:

5 LÅTAR SOM GÖR MIG GLAD JUST NU

1. Do you love me - Amanda Jenssen (äntligen en Idol-artist som vet vad kvalitét är)
2. Save the last dance for me - Michael Bublé (mannen med rösten)
3. Look what they've done to my song, ma - Amanda Jenssen (lysande Cohen-tolkning)
4. Banana pancakes - Jack Johnson (softare än soft, och med fina texter. Mera!)
5. Mellansnack - Daniel Boyacioglu (poesi som blivit musik. Rock on!)

Dagens blogg går helt i filmens tecken, så en liten nördvarning utfärdas. Inte nog med att Guldbaggegalan gick av stapeln i måndags, igår offentliggjordes även årets Oscarsnomineringar.

Men innan vi ger oss i kast med dessa två tillställningar så måste jag uppmärksamma den fantastiske Heath Ledgers död natten till idag. Han hittades i sitt hem, avliden på grund av hjärtstillestånd som förmodligen orsakats av en överdos sömntabletter. Heath Ledger blev 28 år. Fy så hemskt.
Jag gillade inte Heath Ledger i början av hans karriär. Han var en så kallad hunk, en tjejfavorit, och gjorde nästan bara hunk-roller. Sen växte han till sig och började satsa på mer seriösa roller, och vips så gav han oss en av 2006 års bästa rollprestationer i den fantastiska "Brokeback Mountain" och blev Oscarsnominerad på kuppen. Hans sista film blev "The dark knight", den nya Batman-filmen som har premiär i sommar, där han spelar Jokern. Jag tror och hoppas att den rollen kommer bli ett värdigt slut på hans karriär.

Nu till roligare ämnen!
Guldbaggegalan brukar vara en sorglig tillställning som så gärna vill likna Oscarsgalan på många sätt. Tyvärr så är ju större delen av Sveriges skådespelarelit så kallad "finkultur" medan USA:s dito mest består av "entertainers". Det säger ju sig självt att entertainers är mycket roligare och mer lättsamma än trista svenska kulturkoftor. Så medan Oscarsgalan med sina proffsiga komiker till konferencierer river ner skratt och applåder från både tv-publik och Hollywood-eliten på Kodak Theatre så hör man oftast bara enstaka nervösa fniss och ett och annat gapskratt under Guldbaggegalan. Sissela Kyle har axlat konferenciermanteln två år i rad nu och gjort ett strålande jobb. Hon hade ett bättre manus att jobba med förra året, men på det stora hela var årets gala den bästa nånsin faktiskt. Och publiken var med på noterna för en gångs skull och bjöd på sig själva när Sissela skämtade på deras bekostnad.
Mer sånt i fortsättningen!
Däremot bör juryn bytas ut. Jag tycker de röstar helt knas ibland. Och antalet nominerade i varje kategori brde utökas (nu är det tre i varje kategori). I år var det i princip bara tre filmer som tävlade i de tyngre klasserna: "Du levande", "Darling" och "Leo". Lite trist faktiskt.
Men hurra för Gösta Ekman som vann hedersbaggen!

Och så Oscarsgalan, som går av stapeln den 24:e februari. Om inte manusförfattarnas strejk sätter stopp för det som ju blev fallet med Golden Globe-galan för nån vecka sen. Då kommer vinnarna bara att läsas upp på en presskonferens. Jag håller tummarna.
Men i alla fall, igår avslöjades vilka som nominerats till årets statyetter, och tyvärr har jag inte sett en enda av filmerna (än). Men de flesta har tack och lov svensk premiär innan galan så att jag hinner uppdatera mig. Det har blivit som en fix idé sen förra året att jag måste ha sett alla de nominerade filmerna innan galan, åtminstone de 5 som tävlar om statyetten för Bästa film.
Okidoki, då är det dags för dagens lista, som idag kommer bli dagens listor.

Lista 1:

5 HÖJDPUNKTER UNDER GULDBAGGEGALAN

1. Mikael Segerströms tacktal.
2. De stående ovationerna när Gösta Ekman tog emot Hedersgbaggen.
3. Sissela Kyles stumfilmstolkning av Lena Endre.
4. Spoof-trailers för "Ett öga brunt", "Arne - Svenneriddaren" och "Kommissarie Späck".
5. Hassan Brijany, för han är så söt!

Lista 2:

5 PERSONLIGA FÖRHANDSFAVORITER TILL OSCARS (även fast jag inte sett filmerna än)

1. "Sweeney Todd" (Tim Burtons musikal med Johnny Depp i huvudrollen. Yey!)
2. Johnny Depp (nominerad för huvudrollen i "Sweeney Todd")
3. "Juno" (tokhyllad indiefilm som jag bara måste se. Typ nu, helst)
4. Ellen Page (nominerad för huvudrollen i "Juno")
5. "Enchanted" (för den verkar så himla härlig)

Till sist måste jag bara lipa lite över att underbara, fantastiska "Hairspray" inte fick en endaste liten skruttig nominering. Det är så man vill gråta. Nästan.

Alltså, är inte Let's Dance bara hur underbart som helst? Själva programidén är ju genial från början: kända personer lär sig dansa från scratch. Och jag tycker att årets upplaga verkar bli den bästa hittills. TV4 har verkligen hittat en superkompott av kändisar, både nya och gamla, som nu lär sig att svänga sina lurviga. Många har de förstås plockat ur sina egna produktioner (Bygglov, Bonde söker fru, Idol), men när resultatet blir lika bra som i årets upplaga så tänker i alla fall inte jag nämna ordet nepotism! Med Let's dance har TV4 äntligen givit oss fredagsunderhållning av rang igen, i samma klass som Fångarna på fortet och Sikta mot stjärnorna.

Några framgångsfaktorer: Programledarna passar perfekt i sammanhanget. Ny för i år är Jessica Almenäs som tagit över efter Agneta Sjödin, och jag tycker faktiskt att hon axlar manteln oerhört bra, om inte bättre än fru Sjödin tillochmed. Jessica är klar, tydlig, ärlig och känns genuint äkta framför kameran. På samma sätt känns David Hellenius helt självklar ute vid juryn, där hans komiska inlägg duggar tätt men aldrig blir för mycket.

Juryn är också en perfekt sammansatt grupp. Tony Irwing är som bekant Davids lilla hackkyckling, deras smågnabb (samt Tonys brytning) är en del av behållningen med programmet. De andra tre har helt olika sätt att prata och bedöma, vilket ger en perfekt blandning av sött och salt. Man kanske inte gillar alla jurymedlemmar, men de utgör tillsammans en mycket bra sammansättning.

Och så deltagarna förstås. Och då menar jag inte bara kändisarna utan även deras danspartners. Några dansare har varit med alla tre åren och är väl därmed också kändisar nu, och jag förstår varför TV4 velat ha dem kvar i programmet. Framförallt gillar jag syskonen da Silva, Daniel och Carin. De är oerhört skickliga dansare, de är charmiga och snygga och har grymt bra hand om sina "elever". Andra charmknuttar i dansgänget är Cecilia Ehrling, Tobias Karlsson och Annika Sjöö.

Ett grepp som jag dock tröttnat på nu är det här med att varje år ha med en så kallad "hopplös". Första året: Peppe Eng, som tack vare sitt underhållningsvärde och folklighet höll sig kvar orättvist länge i tävlingen. Andra året: Lasse Brandeby, som klarade sig ännu längre än Peppe bara grund av sin härliga personlighet. I år har man tagit med Uffe Larsson som det obligatoriska stolpskottet. Och han är sämst hittills. Jag säger inte att han dansar sämre än någon av de andra två, men det Peppe och Lasse saknade i dans vann de istället i charm och personlighet. Uffe försöker precis som sina föregångare att bjuda på sig själv (han vet naturligtvis sin roll i programmet) och vara så där charmigt självdistanserad, men det funkar liksom inte för honom. Det faller platt hela tiden, och han är inte alls lika folklig som Peppe och Lasse och kan därför definitivt inte räkna med någon Brandeby-effekt i röstandet.
Och i samma stund som jag skriver detta åker faktiskt Uffe Larsson ut i den första utröstningen, så jag hade rätt. YEY ME!
Jag ser fram emot de kommande 10 veckornas veckoslut. Mer Let's dance blir det förstås, sen börjar även Så ska det låta! och Melodifestivalen. Det behövs i denna mörka väntan på våren och sommaren.

Hur som helst, här kommer dagens lista.

5 CHARMIGA FAVORITER I ÅRETS LET'S DANCE

1. Tina Nordström (finns det nån charmigare person? Svar: Nä.)
2. Linda Lampenius (jag må ogilla att hon varit Playboymodell, men hon är grymt charmig och söt. Och duktig.)
3. Daniel da Silva (sexig, charmig, sjukt skicklig och matchar sin partner Linda utmärkt.)
4. Karl-Petter Bergvall (enbart på grund av hans charmiga värmländska)
5. Annika Sjöö (perfekt charmkomplement till den något träiga Tony Rickardsson)

Igår var jag ute på krogen för första gången på flera månader. Tanken var egentligen inte att vi skulle gå ut, utan festa hemma hos min kompis Samra. Samra och hennes kombo Anna hade dock bestämt sig för att gå ut, medan jag och Kim nog planerade att åka hem när festen skulle förflyttas in till stan. Men när vi väl stod där och skulle hoppa in i taxin så tänkte vi att "äh, what the hell!" och så följde vi med ändå. "Vi går ju aldrig ut längre!" sa vi och tänkte därmed att detta var det perfekta tillfället att ändra på det.

Men även om det är väldigt kul att gå ut och dansa och festa och träffa nya människor så förstår jag efter igår varför vi aldrig går ut längre. Nämligen:

1. Förflyttningen. Jag hatar att sitta och festa och ha kul för att sedan plötsligt behöva traska iväg till tunnelbanan och åka in till stan. Alternativet till t-banan är taxi, och det går visserligen fortare men det kostar pengar.

2. Köerna. Det blir ett sånt antiklimax på en bra förfest när man måste tillbringa en halvtimme i en jävla krogkö, speciellt så här års när det är svinkallt ute på nätterna. Dessutom är det ett sånt slöseri med tid.

3. Inträde & garderobsavgift. När man väl kommer in på krogjäveln så tar de betalt för att komma in i lokalen och sen tar de ytterligare betalt för att man ska få hänga av sig jackan, och har man dessutom en väska kostar det extra för den också. Helt sjukt.

4. Barpriserna. Vissa ställen har happy hours eller fasta generösa priser på öl och liknande. Men jag dricker helst drinkar när jag är ute, och då kostar det ofta upp emot hundra spänn för en fyra.

5. Krogdreggen. I mitt fall är krogdreggen bara ett problem när vi är på gayklubbar, och det var vi igår kväll. Fulla, odrägliga, patetiska ursäkter till människor som supit bort hjärnan och ersatt den med piña colada. De kommer fram till en på dansgolvet och juckar mot benen på en som en kåt labbe och tror... ja vad tror de egentligen? Att man ska falla pladask för deras omedelbara charm? Att man ska besvara labbe-juckandet med att ställa sig på alla fyra och säga voff voff? Nä, jag säger nej tack till juckande krogdregg.

6. Trängseln. Det släpps in alldeles för mycket folk på krogarna. Jag fattar såklart att det är för att de ska tjäna så mycket pengar som möjligt, men det är så sjukt störande att bli knuffad och puffad på hela jävla tiden, vare sig man står i baren eller på dansgolvet. Jag har dessutom en släng av klaustrofobi, så det hjälper ju inte direkt.


Men det finns EN speciell grej som jag älskar med att vara ute. Och visst, det är kul att träffa nya människor, kanske hångla med nån tillfällig bekantskap och dansa med sina vänner, men min favoritdel på hela kvällen är alltid hemfärden på nattbussen. Jag älskar nattbussen! Den är alltid så lugn och harmonisk och liksom guppar fram mjukt och sövande. Att den sedan går fortare att åka hem med än t-banan är ett extra plus i kanten. I love it. Igår gick vi dock hem så pass tidigt att t-banan fortfarande gick, så det blev ingen nattbuss för mig.

Så där har vi det, de sex största anledningarna till att jag inte går ut särskilt ofta. Och som sagt så finns det ju fördelar, annars hade man ju aldrig gått ut, men för mig känns det ofta som att man kämpar i motvind.

Jag tänker blåsa er på dagens lista eftersom jag gjorde en sådan utförlig ista över krogfestandets nackdelar, HAHA! Ciao for now.

Så har det åter hänt! Stockholm har invaderats av våra vänner i öster, som vanligt i januari. Jag vet inte varför, men av någon underlig anledning så finner ryssar tydligen Stockholm (eller Sverige i allmänhet kanske) oerhört trevligt i januari. Detta tycks för oss förstås väldigt obegripligt eftersom vi själva gärna flyr till sydligare breddgrader just den här tiden på året. Det är ju nu det är som kallast, blaskigast och absolut sämst väder på hela året. Men det är tydligen ett attraktivt klimat för ryssarna, för varje år vallfärdar de i flock till Stockholm och belägrar staden i ungefär en månad.
Anledningen till att jag så tydligt märker av denna enorma ryska närvaro är förstås mitt arbete. McDonald's är ju internationellt känt, och därför ett så kallat "safe spot" för de stackars hungriga ryssarna. De kan (som de flesta kanske vet) extremt lite engelska, oftast ingen alls. Då passar ju McDonald's superbra, för donkenprodukter heter ju likadant överallt och borde därför inte vara nåt problem att beställa. Kan man ju tycka.
Men ICKE!
Ryska är ett obegripligt språk om man inte är ryss eller måhända någon typ av balt. Detta bekymrar inte ryssarna när de stövlar in på Mackedonken och börjar mala på på ryska. De tittar konstigt på en, typ som "Vadå? Jag är ju ryss och får inte lära mig engelska, så du får faktiskt ta och öppna öronen och skärpa till dig!". Men det är ju lättare sagt än gjort, liksom. Jag kan inte ryska. Jag kan mer nu än innan jag började på McDonald's, men det handlar om några enstaka ord som jag har lyckats snappa upp i mina tappra försök att förstå mig på deras skrovlande, nästan uppstötningsliknande språk.

Och nu är det alltså som värst. Ryssarna har (antar jag) industrisemester och reser därmed till Sverige (but WHY!?!?!?!). Några få kan göra sig förstådda med några enkla engelska ord, men de flesta kan inte ett smack. Och in på restaurangen kommer dom, oftast hela tjocka släkten, och ställer sig (alltid alltid alltid) i en sidledskö längs med kassadisken. Oftast är det en stackare i familjen som utses till beställare, kanske den som är duktigast på språk. Vad nu det innebär. Först står de och diskuterar ivrigt med varandra, innan det slutligen blir dags att åtminstone försöka beställa.
"Gamburger!" nästan kräks de fram. Och det är ju inte så svårt att förstå. Om de sen vill ha meny eller inte går icke att utläsa från uppstötningen. Eftersom man omöjligt kan fråga dem detta så de förstår, får man helt enkelt hoppas att de talar om det senare.
Sedan diskuterar de igen, oftast hur många "gamburgers" de vill ha. Antalet går också att förstå ganska bra. Sedan vill de oftast ha "fri". Det är pommes frites. De lite kunnigare säger "potato fri". De som inte kan något annat språk alls säger (med reservation för stavningsfel) "katruski fri".
Drickan är också lätt. "Cola" är ju ganska internationellt det också. Egentligen, nu när jag tänker på det, så är det när man ska kommunicera tillbaka som det blir riktigt svårt. Vi har ju lärt oss att förstå dem ganska bra vid det här laget, men när vi ska fråga dem något för att komplettera beställningen eller kanske tala om att något dröjer så är det näst intill omöjligt. Man håller upp fingrar för att indikera hur många minuter de måste vänta, samt säger tiden på lååååångsam och tydlig engelska/svenska/whatever. Men de har ändå svårt att förstå.
Hur som helst så tar man sig ju alltid igenom dessa beställningar med ett någorlunda korrekt resultat (även om de inte får det som de ville ha så skiter de i det för att de vet att de ändå inte kan förklara vad de menar), men det tar en evinnerlig tid varje gång.

Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att åka utomlands och inte kunna kommunicera överhuvudtaget. Vi klarar oss ju oftast på engelska och enstaka ord/fraser på det lokala språket som man kan genom ren allmänbildning. Men tänk de som inte kan något annat språk än sitt eget! Jag bara undrar hur ryssarna gör när de är ute på en vanlig restaurang i Sverige och vill beställa en vanlig, hederlig rådjurssadel. Jag föreställer mig att de uppgivet stirrar på den svenska, alternativt engelska, menyn och sedan desperat försöker förklara för servitören att de vill ha rådjurski-sadelski, innan de slutligen ger upp och sedan blir sittande med varsin "gamburger" och en flaska Smirnoff.

Dagens lista:

5 NYTTIGA RYSKA ORD/FRASER ATT KUNNA (skrivna någorlunda fonetiskt)

1. Bábushka - Farmor/mormor (lägg märke till att betoningen ligger på första stavelsen)
2. Ja hachú vódki - Jag vill ha vodka
3. Pamagíte, mne núzhen haladílnik! - Hjälp, jag behöver ett kylskåp!
4. Dva píva pazhálsta - Två öl tack
5. Ja blin - Jag är hora

Som sagt så älskar jag ju listor. Därför är det i det närmaste en våt dröm för mig att i slutet av varje år få skriva en årsbästa-lista. För den blir så nedrans lång ju! Förra årets lista publicerade jag i min Lunarstormblogg, men nu har jag ju en riktig och coolare blogg, så tillåt mig presentera my very own Årskrönika:

Årets...

Film:
Hairspray (Bara så jävla bäst bäst bäst. Mera musikaler åt folket!)

Bok:
Harry Potter och Dödsrelikerna - J.K. Rowling (Sista boken blev precis det extravaganta äventyr vi hoppats på)

Skiva:
Mika - Life in cartoon motion (Gladpop i sin renaste och bästa form)

Tv-serie:
Heroes (Mänskligt, välskrivet, välspelat och sjukt spännande!)
Desperate Housewives (Efter en knackig andra säsong så blev det mer briljant än nånsin. Felicity Huffman, I love you!)

Låt:
Hey there Delilah - Plain White T's (En av de enklaste men ändå vackraste kärlekslåtar som skrivits)

Musikal:
Hairspray (JA, den är faktiskt så bra! Dessutom har jag inte sett någon scenmusikal i år...)

Tv-program:
Babben & Co. (Äntligen en värdig ersättare för "Sen kväll med Luuk". Bör dock skaffa bättre komiker till heta stolen till nästa säsong.)

Retro:
Korfu-resan med familjen. (Hela familjen utomlands tillsammans för första gången på 15 år)

Idol-deltagare:
Amanda Jensen (Så sjukt ball, för bra för Idol)

Besvikelse:
The Arks 19:e-placering i Eurovision Song Contest (Ingen kommentar)

Comeback:
Britney Spears (Hon må vara dum i huvudet, men nya albumet "Blackout" var skitgrymt!)

Scenhändelse:
Justin Timberlake i Globen (Kungen av pop. Och sexighet. Snuskigt bra show.)
Schlagershowen på Pride. (Edward af Sillén lyckas varje år. Helt galen stämning.)

Önske-repris:
Gotland/Teneriffaresan med Kim och Philip. (En gång till?)

Jobbigaste hit-låt:
S.O.S - Ola (Psykisk psykisk psykisk)

Dyraste:
Teneriffaresan. (Men så jävla värt det)

Bättre sent än aldrig:
Alla riksdagspartierna (utom Kd) ställde sig bakom förslaget om könsneutral äktenskapslag. (About damn time!)

Roligaste:
Göran Gabrielsson och Maria Möller i "Babben & Co." (Klockrena imitationer, och de enda två i komikergänget som fattat vad humor är)

Onödigaste:
Junior Eurovision Song Contest och Lilla Melodifestivalen (Alltså, är det nån som fattar vad som är vad?)

Chock:
Nanne Grönvall förlorade mot Magnus Uggla i kampen om en finalplats i Melodifestivalen. (Vad är det för fel på svenska folket som röstar på Rugg-Ugglans låt framför klockrena, stompiga schlagerbomben "Jag måste kyssa dig"!?!?!)

Jag orkar inte höra mer:
Britneys/Brad & Angelinas/kungafamiljens privatliv. (Lämna!)

Ego-händelse:
Jag lärde mig dyka!

Konstigaste:
Alliansens kollektivtrafikignorans (De återinför trängselskatten för att minska biltrafiken men använder pengarna till att bygga en ny kringfartsled?)



Ta-da!