bobbyville

Natten till idag överfölls två män i Tantolunden efter att ha kysst varandra. De rånades och den ena knivhöggs i magen. Och detta sker mitt under pågående EuroPride, tio dagars festival som är till för att uppmärksamma hbt (homo/bi/trans)-personers livssituation och för en gångs skull ge dem ett forum där de får vara sig själva. Snacka om kränkning.
Det finns idioter som prompt ska lägga sig i andras liv och sexualitet. Det finns de som tycker att Pride egentligen inte behövs. Det här attentatet, samt alla andra hatbrott förstås, är ett bevis för att festivalen verkligen behövs.
För många hbt-personer är Prideveckan den enda tiden på året då de känner att de vågar visa sin kärlek och sexualitet öppet. Jag kan själv känna så. Jag skulle till exempel känna oro om jag höll min pojkvän i handen på tunnelbanan, helt klart. Speciellt nattetid. Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det, men det skulle inte kännas säkert. Så är det i och för sig nu också, som singel. Ibland när jag ska gå ut på krogen så händer det att jag sminkar mig lite lätt, och eftersom våra puckade könsroller gör det enormt förbjudet för män att sminka sig så sänder mina kajalränder genast signaler om min sexualitet = ökad risk.
Det finns alltid en riskanalys när man rör sig ute och vet att man på något sätt signalerar att man inte tillhör normen. För mig är det enklare eftersom det till vardags, enligt utsago, "inte syns så tydligt" att jag är bög. Stackars fjollorna eller butch-tjejerna, de må vara hetero eller homo/bi, som får utstå glåpord och ibland även våld för att de för sig på ett visst sätt. För att inte tala om transpersonerna. Den här veckan ska vara deras vecka, deras frizon tills samhället slutar diskriminera.

Det finns de som tror att de är öppensinnade och har sitt på det torra när det gäller hbt-personer. Men det är de inte. De är öppensinnade så länge det sker på deras villkor. De är normpersoner som villkorar för normbrytare. Som normperson anser man sig ofta ha rätt att tycka till om och villkora för de personer som faller utanför normen. Man tror att man är en "vän av hbt-personer" genom att tolerera dem. Jag kan nästan garantera att alla öppna homos någon gång har hört frasen "Det är helt okej för mig" när de kommit ut för kompisar/familj/kollegor.

"Det är helt okej för mig". Jaha, tack så jävla mycket men jag bad inte om din tillåtelse.

Eftersom detta för normpersoner är en korrekt attityd att ha så har de noll förståelse för hur liten man känner sig när man blir tolererad på det där sättet. De må inte ha något emot någons hbt-identitet, vilket ju är positivt, men genom att tolerera så sätter de sig omedvetet i en maktposition. Och det värsta är just att de inte fattar det själva.

En annan toleransfras man ofta hör är "det är väl okej att vara homo, men måste de skylta så med sin sexualitet?".
Ursäkta, men hur mycket skyltar inte heterosexuella med sin sexualitet? Överallt ser man heterosex eller heterokärlek; mellan par på stan, i reklam, i tidningar, på tv, i skyltfönster, i media överhuvudtaget. Enda skillnaden är att den typen av exponering är så självklar och accepterad att vi inte tänker på det.
En shout-out till min brors gode vän Fredrik Evensen, konstnär, som till PUB-husets nyöppning runt Alla hjärtans dag i år hade målat kärlekspar i deras skyltfönster. Ett av paren bestod av två män. Bra Fredrik! Bra PUB!

För att avrunda: man måste inte älska alla människor. Jag gör det definitivt inte. Man får tycka vad fan man vill om folk, men håll det för dig själv. Jag varken gillar eller förstår mig på BDSM-sex, men jag går inte och slår ner läderbögar för det. Så länge folk inte skadar andra eller sig själva - vem bryr sig om vad de gör? Låt folk leva sina liv och sköt ditt eget istället. Punkt.

Ibland, till exempel just nu, önskar jag att man kunde ta av sig sina fötter när man kommer hem efter en krävande arbetsdag. Mina fossingar värker så det knakar för tillfället, och det var likadant igår och det kommer vara likadant imorgon. Egentligen är mina tossingar vana vid att jobba hela dagarna, men efter ett par veckors semester så är de alltid väldigt ovilliga att komma igång igen.
Så därför vore det oerhört praktiskt om man kunde ta av sig fanskapen en stund, som man gör med skavande skor liksom.
Men det kan man inte. Så därför tänker jag fixa ett härligt fotbad åt mig själv nu.

Nu är det två ynka dagar kvar. 16 arbetstimmar. Sen behöver jag aldrig mer återvänja fossingarna vid Donkentempot.
Tjoho.

Underbara fredag! Om det inte hade varit fredag idag så vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Det har varit en fruktansvärd dag på jobbet, och endast tanken på helg fick mig att stå ut till klockan 15.
Följande gick snett idag:
-De som stängde hade typ glömt (eller struntat i) att göra hälften av stängningen.
-Lagerfrysen gick sönder så att alla våra frysvaror (kyckling, kött, pommes frites, pajer etc.) hade tinat och därmed inte kunde användas. Vi fick altså slänga hela lagret.
-Tre medarbetare kom för sent, varav en är vår varumottagare, så jag fick stå och förklara för varuleverantören att han var tvungen att lasta av alla varorna själv.
-Pyrometern som vi tar kärntemperaturer med (något vi måste göra varje dag) var borta.
-Datummärkaren som vi märker upp varors hållberhetstider med var borta.
-Alla som jobbar i kassan är puckon. Typ.
-Eftersom våra frysvaror var förstörda så fick jag ränna runt hela Norrmalm och hämta kött och dylikt på andra restauranger hela eftermiddagen.

Jag ville typ gråta ett tag. Bara fem arbetsdagar kvar nu, tack och lov. Men det är fem dagar för mycket.

Ikväll blir det bio med syster yster och Johan. Vi ska se "Mamma Mia!", en film jag väntat på i typ ett år! Så dagen får ett trevligt slut i alla fall. För kombinationen ABBA, musikal och Meryl Streep kan ju bara inte bli fel?
Jag älskar Meryl Streep.