bobbyville

Jag är så trött på "vi och dom".
Vi lever i en värld med så otroligt många olika kulturer, anor och traditioner. Våra olika ursprung fostrar oss till att tänka olika, tycka olika och leva olika.
Vi tror på olika gudar. Vi firar olika högtider. Vi har olika statsskick. Vi har olika matvanor. Vi lyssnar på olika musik. Vi har olika klädkoder. Vi har olika hudfärg.
Vi delar planet men lever ändå på sätt och vis i skilda världar.

Ändå är vi alla först och främst människor. Och precis som vi är så väldigt olika, är vi också oerhört lika.

Vi skrattar, vi gråter, vi älskar, vi grälar, vi njuter, vi lider, vi lever, vi dör.

Och lika mycket som jag hyllar och gillar våra olikheter hatar jag vår oförmåga att acceptera och framförallt respektera dem.

Jag är så trött på denna "vi och dom"-mentalitet som genomsyrar hela samhället, så väl politiskt som socialt. Vi ser oftare dessa olikheter hinder istället för möjligheter. Tänk så mycket vi kan lära av varandra om vi bara tillåter oss.
Men människan är alltför stolt för att låta sig influeras alltför mycket av någon/något annat. Man ska värna om sitt ursprung och sina traditioner. Det är något fint. "Ta seden dit man kommer", heter det. Vi i Sverige ska vara stolta över vår svenskhet.

Jag är så trött på att vi så envist ska klamra oss fast vid våra nationaliteter och ursprung. Världen är för komplicerad. Vi utvandrar och invandrar så mycket att landsgränserna nästan har börjat suddas ut en aning. Bara i Sockholm finns 100-tals olika nationaliteter och kulturer representerade.

Jag är så trött på Sverigedemokraterna som älskar och värnar om det svenska och är livrädda för att invandringen ska sätta spår i vår svenska kultur. Nu har det förvisso redan blivit så. I år skrevs Fatima in i almanackan. Jimmie Åkesson slet väl sitt hår över detta. Jag applåderar det. Jag tycker det är skithäftigt att gränserna mellan våra kulturer börjar luckras upp mer och mer.

Jag är så trött på invandringsdebatten. "De kommer hit och tar våra jobb". Våra jobb? Det är väl lika mycket deras jobb om de har kvalifikationerna? Återigen detta "vi och dom"-tänk.

Jag är så trött på att det i nyhetsrapporteringar är extra viktigt att nämna om svenskar har varit inblandade i olyckor eller naturkatastrofer utomlands. Vi tycker det är extra hemskt om svenskar råkar illa ut. Om man känner personen i fråga är det förstås fullt förståligt, men det gör man ju ytterst sällan. Men det räcker med att de är svenska, för då handlar det ju om "en av oss". Vi sörjer de många svenska offren i tsunamin men har nästan glömt bort att än fler indonesier och thailändare fick sina hem, ja hela sina liv förstörda i samma katastrof.

Jag är så trött på att vi skiljer på människor så som vi gör. Vi fördömer rasism, nazism och homofobi men har svårt att ta ställning om det inte gäller "någon av oss".

Jag är så trött på allt detta. Jag är så trött på att världen inte tillsammans kan ta krafttag mot krig, svält och terror. Jag är så trött på att vi bara sitter i våra tv-soffor och glor på "På spåret" medan människor går under runt om i världen. Vi tänker att det inte har med oss att göra för att det händer någon annan, någon annanstans, men det har VISST med oss att göra!


Till sist - det var den här videon som fick mig att bli så trött överhuvudtaget. Så här behandlar man homosexuella människor i många afrikanska länder. Jag finner inga ord. Varning för EXTREMT starka bilder.