bobbyville

Kära, fellow Gleeks. Våra drömmar har besannats. Våra böner har hörsammats. Kanske finns det en gud ändå.

Jag kan idag berätta för er att:



"Glee - The 3D concert movie" kommer att visas i Sverige!



Dock endast en föreställning, den 25:e september. Biljetterna släpps på fredag den 16/9.

Ses vi där? WIII!!!!

Jag har hittat världens fräckaste grej! Något som jag helt enkelt MÅSTE göra snarast möjligt!

Satt och kollade igenom bilderna från paraden i Göteborgs Pridefestival.

Hur fint är inte detta?


Foto: Jon Voss (för QX)

På fredag åker jag till Öland för återträff och för att se nya klassens föreställning "Den goda människan".

Det ska bli underbart. Jag sitter och saknar mina sambos "Bestefar" och "Karsten". Vi var världens bästa sambos, tror jag. Jag saknar vårt liv på Brage7. Jag är så himla glad att vi fick bo ihop i drygt 9 månader. På fredag återförenas vi alla tre för första gången sedan vi lämnade Öland i maj förra året. DET är sann lycka.


Karsten, Rashid & Bestefar 2010

Hej läsarna.

Maten är lagad, klapparna inslagna och försedda med rim (iallafall de som jag och Syster Yster ska ge bort), mormor är på plats, julspellistan på Spotify går varm, julgranen är klädd och väldoftande, julhälsningarna på Facebook är skickade, familjen är på gott humör.

Det är bara EN grej som saknas, och det är förstås Bror Stor som i år blivit kvar i Stockholm med sin egna lilla familj. Vi får trösta oss med att de kommer till oss nästa år.

Tack för att ni finns och läser.

Gotländsk kärlek skickar jag härmed ut i cyberspace. Håll till godo.

God jul.

Världens finaste brorsdotter.


Foto: Bror Stor

Jag är ingen konsertmänniska.
Jag gillar inte stora folksamlingar, människor som står och trängs och skriker öronbedövande, den allmänt hysteriska stämningen - inget för mig. Dessa faktorer har vid mina tidigare Håkan-konserter varit obligatoriska inslag. På den första, på Annexet för drygt 5 år sedan, trodde jag ett tag faktiskt att jag skulle dö. På den andra var det utomhus vid Universitetet, och där kunde man dra sig undan till glesare områden när emo-kidsen i extas hoppade sönder allt och alla i sin närhet.

Men igår, på min tredje Håkan-konsert, blev jag positivt överraskad. Publiken hade växt upp, det var en salig blandning av åldrar och vi satt på läktaren på tryggt avstånd från den värsta hysterin nere på parketten.

Och vilken konsert sedan. Håkan har också mognat, hans Duracell-energi känns mer fokuserad och koncentrerad och hans artisteri är vuxnare utan att för den delen ha blivit det minsta sämre.
Efter en något seg inledning så exploderade showen och det fullsatta Hovet fullkomligt kokade av euforisk glädje och kärlek. Extranumren avlöste varandra, och den avslutande allsången till "Vi två, 17 år" ville aldrig ta slut.

Herr Hellström, befriande fri från mellansnacksfloskler och klyschor, gav oss i slutet av konserten en "statyett för den bästa publken någonsin". Och när Håkan säger det, då är det sant. Och det kändes verkligen också som att kvällen var något väldigt speciellt. Den effekten har Håkan och hans musik på en live-scen.



Tack finaste, bästaste, underbaraste Håkan för att du finns och förgyller och sätter magiska ord på livet. Av mig får du en statyett för den bästa Håkan någonsin.

En helt vanlig tunnelbanetur med Sotare.

Sista kvällen på Öland tillbringades med på en picknick alla kvarvarande estetelever. Nostalgi!

Yay för den här bilden!

Den här fick jag på ett blandband från fina Josefin en gång för läääänge sen. Åh, vad fin och sann den är!

Se trailern här!

En kär gammal Sotare meddelade idag att hon igår bokade sin resa till ön. Nästa lördag anländer fina Ale, och stannar i fem dagar.

Ale på Fårö 2009

Jag jobbar visserligen på vardagkvällarna, men innan och efter föreställningarna ska vi göra som Britt-Marie och köra fö' fa-AN!

Robyn 'Dancing On My Own' (Official Video) from Robyn on Vimeo.

Idag tar Gotlands kommunala gymnasieelever studenten, med allt vad det innebär. Min "plastkusin" var en av de lyckliga, så jag for ner till Wisby Strand ihop med mormor och anslöt resten av kusinens familj för att invänta hennes utspring.
Sedan några år tillbaka sker detta utspring alltså på Wisby Strand, Visbys stolthet. Det är en kongresshall där diverse kongresser hålls, men även konserter, föreläsningar och firmafester anordnas där.

För min del är jag glad att min student firades på skolan. Det är väl ändå den man vill springa ut ifrån? Inte någon random byggnad som har nada att göra med ens skoltid.

Det är 8 år sen jag stod där på scenen bakom skolan med min klass och blåste såpbubblor över havet av anhöriga, för att sedan klättra ombord på flaket och dundra runt i staden och skrika av lycka. Vill även understryka att vi här på Gotland har traktorer som drar flaken, som därför oftast är riktigt stora. I Stockholm kör alla med lastbilsflak som är mycket mindre. SÅÅÅ glad att jag tog studenten i en småstad där traktorer kan ta sig runt utan problem!


På den tiden såg programmet ut som följer:

Samling i Domkyrkan. Tal av rektorn, samt stipendieutdelning.

Champagnefrukost i Almedalen.

Promenad tillbaka till skolan med en sambaorkester i täten.

Studentspex i aulan.

Sista skollunchen.

Sista samlingen med klassföreståndaren.

Utspring + leta upp sin skylt.

Studentflak!

Diverse stopp hos någras föräldrar som serverade mat och tilltugg.

Middag på abbonnerad restaurang med klassen + föräldrar.

Studentflak!

Slutfest på Gutekällaren för alla studenterna.



Det var en underbar dag. Idag ser det helt annorlunda ut. Ingen sambaorkester, inget utspring från skolan, ingen sista lunch på skolan. Sambaorkestern missade jag och några till, för skulle göra studentspexet och proppade in oss i en skåpbil och åkte i förväg till skolan från champagnefrukosten.

Idag är jag såååå glad att vår student såg ut som den gjorde. Underbart planerad dag, underbart väder, underbart flak, underbar klass och underbara föräldrar som hade gjort fantastisk mat åt oss på alla stoppen. Och underbar slutfest! Jag kom hem klockan 7 morgonen efter.

Och här sitter jag nu, 8 år senare, och ser de glada små 91:orna fara förbi på sina flak utanför fönstret. Jag vinkar förstrött och ler åt minnena.