Patrik 1,5
Telefonsamtal: Pappa, syster yster, Kippi.
E-mail: Blaj.
SMS: Syster yster.
Utomhusvistelse: Lite stadspromenad innan och efter bion.
Låt på hjärnan: "Gotta leave my troubles behind" - Miss Li.
Så har jag äntligen sett "Patrik 1,5", och den var väl ungefär som jag förväntade mig. Trevlig, smårolig, charmig. Ella Lemhagen är väldigt bra på att hitta en lagom nivå av sött och salt i sina filmer. Ofta så blir dialogen i svenska filmer lite over the top, men hon lyckas alltid balansera det där så att det aldrig tippar över åt något håll.
De tre huvudrollerna spelades med bravur av Gustaf Skarsgård, Torkel Petersson och gröngölingen Tom Ljungman. Särskilt Gustaf Skarsgård imponerade på mig. Torkel Petersson är bra, men han är liksom Sveriges svar på Ben Stiller eller Will Ferrell. De gör alltid samma roller, med små variationer. Samma för Torkel. Han är alltid den småtöntiga, den roliga. Så även här, fast inte lika skruvad som i "Kopps" eller "Jalla! Jalla!" förstås.
Tom Ljungman är ett fynd. Visst har han lite att jobba på, men generellt sett en säker och självklar tolkning av problembarnet Patrik.
Men som sagt, bäst var Gustaf Skarsgård. Som han sa i intervjun som jag nämnde: "Vi bestämde direkt att vi inte skulle gå in för att spela 'bögar', utan för att försöka berätta den här historien om de här människorna. För om man bara fokuserar på att gestalta en bög, då blir det bara platt och tråkigt."
Och han spelar sin roll med bravur.
Filmen tar förstås upp problemet med fördomar, och på ett ganska grovhugget sätt. Det är pedofilanklagelser, förstörda brevlådor och de flesta andra klyschiga uttryck för fördomar som man kan komma på. Men det funkar ändå.
Mitt enda problem var att publiken var tvungna att reagera muntligt på något sätt varje gång Gustaf och Torkel kysstes eller kramades eller visade tillgivenhet till varandra överhuvudtaget. "Amen nääää!" eller "AAAHHH" eller "SUUUUUCK!" eller liknande. Jag blir så jävla lack. Tycker man att det är så upprörande eller pinsamt så kan man väl vänta på dvd:n istället. Idioter.
Jag ska börja göra så när det är heterosexuella kärleksscener på bio också. IN JOR FEJS, MADDA FACKA!
E-mail: Blaj.
SMS: Syster yster.
Utomhusvistelse: Lite stadspromenad innan och efter bion.
Låt på hjärnan: "Gotta leave my troubles behind" - Miss Li.
Så har jag äntligen sett "Patrik 1,5", och den var väl ungefär som jag förväntade mig. Trevlig, smårolig, charmig. Ella Lemhagen är väldigt bra på att hitta en lagom nivå av sött och salt i sina filmer. Ofta så blir dialogen i svenska filmer lite over the top, men hon lyckas alltid balansera det där så att det aldrig tippar över åt något håll.
De tre huvudrollerna spelades med bravur av Gustaf Skarsgård, Torkel Petersson och gröngölingen Tom Ljungman. Särskilt Gustaf Skarsgård imponerade på mig. Torkel Petersson är bra, men han är liksom Sveriges svar på Ben Stiller eller Will Ferrell. De gör alltid samma roller, med små variationer. Samma för Torkel. Han är alltid den småtöntiga, den roliga. Så även här, fast inte lika skruvad som i "Kopps" eller "Jalla! Jalla!" förstås.
Tom Ljungman är ett fynd. Visst har han lite att jobba på, men generellt sett en säker och självklar tolkning av problembarnet Patrik.
Men som sagt, bäst var Gustaf Skarsgård. Som han sa i intervjun som jag nämnde: "Vi bestämde direkt att vi inte skulle gå in för att spela 'bögar', utan för att försöka berätta den här historien om de här människorna. För om man bara fokuserar på att gestalta en bög, då blir det bara platt och tråkigt."
Och han spelar sin roll med bravur.
Filmen tar förstås upp problemet med fördomar, och på ett ganska grovhugget sätt. Det är pedofilanklagelser, förstörda brevlådor och de flesta andra klyschiga uttryck för fördomar som man kan komma på. Men det funkar ändå.
Mitt enda problem var att publiken var tvungna att reagera muntligt på något sätt varje gång Gustaf och Torkel kysstes eller kramades eller visade tillgivenhet till varandra överhuvudtaget. "Amen nääää!" eller "AAAHHH" eller "SUUUUUCK!" eller liknande. Jag blir så jävla lack. Tycker man att det är så upprörande eller pinsamt så kan man väl vänta på dvd:n istället. Idioter.
Jag ska börja göra så när det är heterosexuella kärleksscener på bio också. IN JOR FEJS, MADDA FACKA!
Kommentarer
Trackback
