bobbyville

Jag är ingen konsertmänniska.
Jag gillar inte stora folksamlingar, människor som står och trängs och skriker öronbedövande, den allmänt hysteriska stämningen - inget för mig. Dessa faktorer har vid mina tidigare Håkan-konserter varit obligatoriska inslag. På den första, på Annexet för drygt 5 år sedan, trodde jag ett tag faktiskt att jag skulle dö. På den andra var det utomhus vid Universitetet, och där kunde man dra sig undan till glesare områden när emo-kidsen i extas hoppade sönder allt och alla i sin närhet.

Men igår, på min tredje Håkan-konsert, blev jag positivt överraskad. Publiken hade växt upp, det var en salig blandning av åldrar och vi satt på läktaren på tryggt avstånd från den värsta hysterin nere på parketten.

Och vilken konsert sedan. Håkan har också mognat, hans Duracell-energi känns mer fokuserad och koncentrerad och hans artisteri är vuxnare utan att för den delen ha blivit det minsta sämre.
Efter en något seg inledning så exploderade showen och det fullsatta Hovet fullkomligt kokade av euforisk glädje och kärlek. Extranumren avlöste varandra, och den avslutande allsången till "Vi två, 17 år" ville aldrig ta slut.

Herr Hellström, befriande fri från mellansnacksfloskler och klyschor, gav oss i slutet av konserten en "statyett för den bästa publken någonsin". Och när Håkan säger det, då är det sant. Och det kändes verkligen också som att kvällen var något väldigt speciellt. Den effekten har Håkan och hans musik på en live-scen.



Tack finaste, bästaste, underbaraste Håkan för att du finns och förgyller och sätter magiska ord på livet. Av mig får du en statyett för den bästa Håkan någonsin.