Romantikmördaren
Jag tycker inte om det. Romantik alltså. Det är inget för mig. Jag är kanske för cynisk.
I ett förhållande så vill jag ha det passionerat men inte pluttenuttigt. Ömsesidig kärlek måste väl inte innebära obligatorisk regression där man pratar bebisspråk med varandra?
Snuttiga smeknamn går till exempel fetbort för mig, det låter ju bara töntigt. Ett ärligt och oladdat "älskling" kan jag gå med på, men inte mer.
Och angående romantiska gester:
Blommor är ju fint, men det räcker med en enstaka ros och inte en hel plantage. Och bara vid speciella tillfällen.
Rosenblad på sängen skulle resultera i kaskadkräkning.
Komplimanger om mitt utseende kan man skippa. Jag blir bara obekväm. Det må vara en brist hos mig, men sådan är jag.
Levande ljus i syfte att få en "romantisk stämning" är jag tveksam till. Jag gillar ljus, men alltså... Nja.
Jag vet att jag låter som världens tråkigaste potentiella pojkvän, men det är jag inte (hoppas jag).
Egentligen skulle jag kunna njuta av allt ovanstående, om det görs på ett ärligt och spontant sätt. Jag anser att man ofta tar död på vissa saker genom att sätta namn på dem. Om min pojkvän skulle föreslå en "romantisk middag" så skulle middagen redan vara förstörd. Säg att vi ska äta nåt gott och så kan vi, om man känner för det, tända lite ljus och sätta på en Norah Jones-skiva. Men ta inte kål på stämningen genom att namnge den. Romantik är bara romantiskt om det är spontant.
En god vän till mig berättade en så härlig historia för länge sedan. Hon och hennes pojkvän firade nåt jubileum, och han hade gjort en skattjakt åt henne. De hade bestämt träff, men istället för sin pojkvän hittade min vän en gåta. Svaret på gåtan ledde henne vidare till nästa gåta, och så vidare. Efter att ha tagit sig igenom alla gåtor och vid det laget också halva Uppsala så ledde den sista gåtan henne slutligen till en stuga där pojkvännen hade dukat upp och förberett en fin middag.
Sådana grejer älskar jag! Överraskningar med en liten twist, liksom.
Om det är romantik, så har jag väl kanske en gnutta romantik i kroppen ändå.
Kaskadkräkning var ett fint ord.
Jag blir också jättenervös av för tillrättalagda stämningar. Eller det beror på, för visst har jag i mina dagar arrangerat middagar (och även av så kallat romantiskt slag på tu man hand), men även om maten varit fint upplagd och ljusen har varit tända så har JAG ändå varit casual och avslappnad (ja, så långt som denna motsägelse är möjlig...). Men det är det som är skillnaden- för visst är det väl underbart när människor anstränger sig för ens skull, men inte när det lägger lock på hela situationen och sällskapet. JA, jag har varit den där som ordnat allt perfekt med god och fin mat och allt det där, men jag har samtidigt också lagt mig vinn om att se till att jag och sällskapet på ett ganska tidigt stadium har blivit tillräckligt fulla. Det tycker jag är viktigt.
Gud vilket jobb med den när gåtvandringen. Nej, överraskningar har jag svårt med. Jag vet aldrig hur jag ska reagera.
