bobbyville

Det finns dagar då man tror att världen kanske inte är körd ändå. Dagar då man faktiskt känner sig ganska övertygad om att människor är goda, att de vill varandra väl och att det finns ett ljus i detta mörker av finanskriser, svält, krig och reality-shower.

Men när dessa sällsynta dagar av nyvunnen världstillit inträffar, så kan man alltid lita på tunnelbanan. Där kommer det alltför ofta nån grinig, socialt missanpassad pensionär och skäller på en utan någon egentlig anledning. Eller så kommer det en första klassens a-lagare och sätter sig bredvid en och snackar om när han/hon sket på sig senast. Eller så blir man omringad av 20 skrikande 10-åringar som ska på skolutflykt och som har begåvats med mer energi och röstresurser än man trodde var möjligt för en mänsklig varelse.
Jag tror de flesta kan känna igen sig i dessa situationer. Man vill helst slå ihop klackarna á la Dorothy och försvinna långt långt bort, till någon fridfull plats där man kan fortsätta att tro på det goda i världen.

Så här svårt kan det vara för en i-landsmänniska att behålla tron. Stackars oss.