bobbyville

Scenario: Vi träffas på en krog, ett fik, en fest eller kanske Qruiser och kommer bra överens. Så bra att vi bestämmer träff dagen efter. Vi pratar och dricker kaffe och snaskar wienerbröd och får till ett gnistrande samtal som sedan leder till ytterligare mängder kaffe, wienerbröd och en och annan biofilm och kanske en bit over-priced mat, följt av ångande hett sex. Så långt är allt väl.

Men så inträffar plötsligt det till synes obligatoriska "oj-jag-vet-inte-vad-jag-känner-det-här-går-så-fort-jag-ser-dig-nog-mer-som-en-vän-bla-bla-bla"-samtalet.

Eftersom detta kommit att bli just ett obligatoriskt inslag i mitt dejtande så måste jag ju stilla undra: Är det så här för alla? Eller åtminstone för fler än mig? Eller vilar det någon slags förbannelse över min arma gotländska själ? För var kommer annars alla dessa lyckliga par ifrån som man ser överallt? Är de bara falsarium? Pseudolyckliga människor som har "nöjt sig med mindre" och lurar sig själva bara för att slippa vara ensamma?

Är det vi kroniska singlar eller de lyckliga paren som är undantagen?

Jag är inte lika bitter som jag kanske låter. Vilket faktiskt är fucking miraculous med tanke på min allt annat än lyckade dejtinghistoria.

Go me!