bobbyville

Har precis lyssnat igenom Robyns nya album "Body Talk part 1" på Myspace, och är imponerad.

Detta är inte samma mästerverk som föregångaren "Robyn", men så har Robyn också utvecklats som artist och låtskrivare. Den här skivan är light electropop i sin bästa form, och anledningen till jag inte diggar detta lika mycket som det förra albumet är att jag helt enkelt inte diggar den här genren lika mycket.

Men Robyn är fortfarande Robyn, och resultatet är förstås ändå bländande.

Inledande "Don't fucking tell me what to do" kan nog de flesta hårt arbetande människorna känna igen sig i. En sorts klagosång över vardagens ständiga små bekymmer som tillsammans ibland kan utgöra en större börda.

Singeln "Fembot" har gått varm på radio, och är redan en hit. Av förståeliga skäl.

"Dancing on my own" är nya singeln som också spelas flitigt i radio, och den är som en uppföljare till megahiten "Be mine!" från förra skivan. Fantastisk.

"Dancehall Queen" var första låten jag hörde från skivan redan för ett par månader sedan (la till och med ut den här på bloggen), och är fortfarande en av mina absoluta favoriter. Textraden "I still run this thing like a dancehall queen, I really don't want no hassle" är kanske årets bästa.

Akustiska "Hang with me" är ljuvlig, och jag är glad att Robyn bryter av det elektroniska med den här låtan samt med avslutande "Jag vet en dejlig rosa". Den framförde hon live på en tsunami-memorial 2005 och klippet blev en sådan succé på Youtube att den fina gamla låten nu fick en välförtjänt plats på nya skivan.

Robyn is back. Med besked. Heja!