bobbyville

Allt är mitt fel.



Grotesco är bäst faktiskt.

Vad har hänt sedan sist i mitt osedvanligt spännande storstadsliv?

Något spännande? Något roligt? Något jobbigt? Något tråkigt?

Döm själva:

• Fått heltidsschema i december och januari i Östermalmsbutiken.
• Fått lön.
• Blivit sjuk (typ nu).
• Köpt alla julklappar (nästan. Det är ju alltid EN jävla klapp som ska jävlas).
• Stockholm har begravts i snö.
• Påbörjat ny bok ("Det fördolda") och redan läst halva.
• Blivit tv-lös, för Kippi hämtade sin tv igår.
• Jobbat, jobbat och jobbat.
• Skrivit önskelista.
• Fått tillbaka min egen dator.
• Sovit extremt dåligt.
• Haft spelkväll med jobbet och testspelat en drös sällskapsspel.

Jag läste nyligen ut Johan Hiltons skakande reportagebok "No tears for queers". Den handlar om tre osedvanligt grymma mord på homosexuella män. Ett i Wyoming i USA, ett i Katrineholm och ett i Göteborg. Hilton har intervjuat offrens anhöriga, nyckelvittnen, poliser som ansvarade för utredningarna, han har läst förundersökningsrapporter och rättegångsrapporter och besökt mordplatserna.

Resultatet av hans utförliga research är tre oerhört detaljrikt återgivna berättelser om morden. Beskrivningarna av själva morden och omständigheterna kring dem är så väl berättade att man kan tro att Johan Hilton själv var där och bevittnade alltihop.

Hilton fokuserar främst på de bakomliggande orsakerna till morden. Vad drev gärningsmännen till att begå dessa fruktansvärt brutala mord? I alla tre fallen greps och dömdes de skyldiga, samtliga unga män. Hilton gräver djupt i deras bakgrund och analyserar vad i deras uppväxt eller sociala situationer som kan ha hjälpt till att förmå dessa män att gå så långt över gränsen.

Han belyser också det faktum att det i alla tre fallen ifrågasattes huruvida morden var hatbrott eller inte, trots att vittnesmålen ganska otvetydigt pekade på det. I samtliga fall hade offren gjort närmanden mot sina banemän, vilket hade varit en mer eller mindre utlösande faktor.

Det är ett imponerande arbete Johan Hilton har gjort. Det är inte många pusselbitar som fattas i dessa historier, vilket förstås också till stor del beror på ett väl utfört polisarbete. Och jag är verkligen ingen blödig person, men tårarna var inte långt borta när jag läste Wyoming-offret Matthew Shepards pappas tal till sin sons mördare under rättegångens slutskede.



Just mordet på Matthew Shepard var nog det som berörde mig allra mest. Mordet blev vansinnigt uppmärksammat, mycket på grund av den ovanliga brutalitet och det oerhörda hat som präglade brottet. Homofobin i USA ser också annorlunda ut än i Sverige. En stor del av Wyoming-delen av boken ägnas åt Westboro Baptist Church, en sektliknande och närmast incestuös församling som tror på en hatisk Gud och som är övertygade om att mänsklighetens accepterande av homosexualitet kommer föranleda jordens undergång. de har gjort ett exempel av Matthew Shepard och använt hans död som argument för sin sjuka trosuppfattning. Hilton berättar bland annat att de efter Matthews död skickade gratulationskort till hans föräldrar.

Ska man skratta eller gråta?

Hur som helst - LÄS boken. Den målar ett skrämmande porträtt av vad våra sjuka mansideal och manlighetsnormer kan driva unga män till att göra. Ni kan köpa den här.

Jag var ju klantig och glömde min dator i Visby när jag och Mutti flyttade upp alla mina saker förra helgen.
Som tur var skulle Muttis väninna upp till Stockholm den här helgen och hon tog med sig datorn, och idag har jag hämtat den. Så nu sitter jag och bloggar från min alldeles egna lilla dator, och det känns finfint!

Har just sett "Mamma Mia!" för typ tionde gången. Funderar på att klämma en musikal till ikväll.

Funderar på:

Hairspray
Singin' in the rain
An american in Paris
High School Musical 2 eller 3

Eller kanske möjligtvis "Spider-Man 3". Ingen musikal, men en nedrans bra superhjälterulle.

De absolut bästa Håkan-låtarna, utan rangordning.

• Tro och tvivel
• Nu kan du få mig så lätt
• Jag har varit i alla städer
• Ramlar
• Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
• Hurricane Gilbert
• Här kommer lyckan för hundar som oss
• Mitt Gullbergs kaj paradis
• Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
• Bara dårar rusar in
• Shelley
• Gårdakvarnar och skit
• Jag vet vilken dy hon varit i
• Uppsnärjd i det blå
• Klubbland
• Känn ingen sorg för mig Göteborg
• Rockenroll, blåa ögon - igen
• Jag vill ha allting
• Mississippi kan vänta

Kommentarer?

Jag är ingen konsertmänniska.
Jag gillar inte stora folksamlingar, människor som står och trängs och skriker öronbedövande, den allmänt hysteriska stämningen - inget för mig. Dessa faktorer har vid mina tidigare Håkan-konserter varit obligatoriska inslag. På den första, på Annexet för drygt 5 år sedan, trodde jag ett tag faktiskt att jag skulle dö. På den andra var det utomhus vid Universitetet, och där kunde man dra sig undan till glesare områden när emo-kidsen i extas hoppade sönder allt och alla i sin närhet.

Men igår, på min tredje Håkan-konsert, blev jag positivt överraskad. Publiken hade växt upp, det var en salig blandning av åldrar och vi satt på läktaren på tryggt avstånd från den värsta hysterin nere på parketten.

Och vilken konsert sedan. Håkan har också mognat, hans Duracell-energi känns mer fokuserad och koncentrerad och hans artisteri är vuxnare utan att för den delen ha blivit det minsta sämre.
Efter en något seg inledning så exploderade showen och det fullsatta Hovet fullkomligt kokade av euforisk glädje och kärlek. Extranumren avlöste varandra, och den avslutande allsången till "Vi två, 17 år" ville aldrig ta slut.

Herr Hellström, befriande fri från mellansnacksfloskler och klyschor, gav oss i slutet av konserten en "statyett för den bästa publken någonsin". Och när Håkan säger det, då är det sant. Och det kändes verkligen också som att kvällen var något väldigt speciellt. Den effekten har Håkan och hans musik på en live-scen.



Tack finaste, bästaste, underbaraste Håkan för att du finns och förgyller och sätter magiska ord på livet. Av mig får du en statyett för den bästa Håkan någonsin.

Fy fan för att gå upp 05.30. Speciellt när det är mörkt och regnar ute.

Tänk att jag gick upp 04.30 i typ två års tid när jag jobbade frukost på Donken. I'm impressed.

Mutti håller på att göra sig vacker. Sen drar vi. Frukost på båten. Mumma.

Jo ni, nu är jag på Gotland och har packat alla mina kvarvarande små ägodelar, och så har jag med Muttis hjälp stånkande och stönande kånkat ut allt i bilen. Imorgon far vi till hufvudstaden.

När vi stånkade och stönande har kånkat upp alla mina små ägodelar i lägenheten imorgon så ska Mutti åka och möta upp Pappsen, som redan är i Stockholm och hjälper Bror Stor med renovering av hans och Hannas nyköpta lägenhet. På kvällen ska de gå ut och äta och sedan se "We will rock you" på Cirkus.

Och lilla jag ska också på SHOW imorgon kväll! I Kippis och Syster Ysters granna sällskap ska jag bänka mig på Hovets läktare och se världens bästa HÅKAN HELLSTRÖM live för tredje gången i mitt liv. Ack, så underbart det kommer bli! Även om Håkan gör sig bäst utomhus på en sommarscen så kan en Håkan-konsert aldrig bli annat än en magisk upplevelse.

Nu dusch. Inte lukta usch.

Nu är Kippi officiellt utflyttad! Hon var här nyss och hämtade sina resterande saker, inklusive sin filmsamling vilket innebär att jag är filmlös den kommande veckan. På fredag åker jag till Gotland en snabb sväng och packar ihop mina saker, och på lördag åker jag med Mutti tillbaka till Stockholm. Då kommer den här lägenheten att kännas mer som min.

I fredags jobbade jag i Kista och fick finfint besök av några gamla Sotare som utgjorde förträffligt sällskap på min lunch! Ack, vi ses alltför sällan!

Igår blev en muy lugn dag i Östermalmsbutiken. Seg lördag. Sista timmen var det en kvinna som envist hängde kvar i butiken i väntan på sin pojkvän. Hon babblade med mig hela tiden, men tittade mig aldrig i ögonen. Det kändes weird.

Vad ska hittas på ikväll då? Jag har ju inte längre några filmer eller serier att titta på. Är jag så illa tvungen att titta på tv för att få underhållning? Huga.

"Lois: Honey, what do you say we uh...christen these new sheets, huh?

Peter: Why Lois Griffin, you naughty girl.

Lois: Hehehe...that's me.

Peter: You dirty hustler....

Lois: Hehehehe......

Peter: You filthy, stinky prostitute.

Lois: Aha, ok I get it...

Peter: You foul, venereal disease carrying, street walking whore.

Lois: Alright, that's enough!"

Efter en härlig dag på jobbet och en härlig kväll med Syster Yster så känner jag att den här ljuvliga bagatellen passar perfekt in på min sinnesstämning.
Hörs bland annat i fantastiska David Lynch-filmen "Mulholland Drive".

Blue Velvet – I've Told Every Little Star

Allas vår Dawson, förstås. Jag var lite kär i honom under "Dawson's Creek".
Var inte ni det?

Aktuell i nya tv-serien "Nikita", baserad på kultrullen av Luc Besson.
Mumma, jodå.

Efter drygt två månader på Bokia Express har jag nu blivit en hejare på att slå in paket. Efter visst experimenterande med inslagningarna så har jag nu hittat formen! Och det är kul också! Att välja papper och sen matcha med snygga snören till och få till snygga variationer på paketen. Låter sjukt nördigt, I know, men ni ska höra allt beröm jag får från kunderna! Flera har sagt att jag borde sluta på Bokia och hålla kurser i presentinslagning istället.

Yeah right.

Men glad blir man!

Om en dryg timme kommer Syster Yster och möter upp mig, och så ska vi gå och äta och sen blir det bio!

Jag ska äntligen få se långfilmsversionen av "I rymden finns inga känslor". Jag såg kortfilmen när den gick på tv i somras, och gillade den skarpt. Långfilmen är ju dessutom Sveriges Oscarsbidrag i år, så då MÅSTE man ju se den faktiskt. Även om den säkert inte bli nominerad, men man kan ju hoppas.