bobbyville

När jag går runt på stan så ser jag förmodligen ut som ungefär vem som helst (kanske lite snyggare än genomsnittet). Jag går dock lite fortare än de flesta och är expert på att väja och hitta de snabbaste passagerna i folkhaven som utgör Stockholms gator. Men förutom min hastighet och mitt smärtsamt fördelaktiga utseende så ser jag nog ut som vilken beskedlig 08:a som helst.

Skenet bedrar dock.

Inuti mitt huvud hatar jag allt och alla som kommer i min väg. Jag kastar förbannelser till höger och vänster och tänker tankar såsom "mänskligheten är mitt gissel!". Varje gång jag väjer undan för sega fotgängare och tröga turister så riktar jag mentala roundhouse-sparkar mot dem och blänger föraktfullt (men diskret) när jag passerar. Jag är väl medveten om hur detta låter. Jag framstår som en bitter, ond och sönderstressad spillra till människa som borde gå och dra nåt gammalt över sig (är inte det ett mystiskt uttryck förresten? Vadå dra nåt gammalt över sig? Varför, och vad? En filt? En kudde? Ett ex?). Men det har inte med det att göra. Jag hatar att slösa bort tid på onödiga saker, och ett exempel på en onödig sak är att strosa fram längs Hamngatan som jag gått upp och nerför en miljard gånger förut. Jag kan den utan och innan och därför finns det inte mycket för att mig spatsera omkring och glo på. Nä, för mig funkar det så här: jag har ett ställe jag ska till. Om vägen dit är en väg jag tagit otaliga gånger förr så är transportsträckan oväsentlig för mig och bör därför klaras av snabbast möjligt. Vägen till/från jobbet är som sagt en sån sträcka. Jag som människa är ganska effektivt lagd helt enkelt. Det handlar inte om stress, det handlar om effektivitet.

Men tro det eller ej, jag har faktiskt förståelse för de flesta människors tröghet. Pensionärer kan man inte klandra direkt, en dag kommer man själv gå där gammal och gaggig. Barn är aldrig uppmärksamma på några andra än sig själva och märker inte att de är i vägen. För att nämna två exempel, men som likväl är irriterande.
MEN.
Det finns en grupp av sega människor som jag bara avskyr som pesten. Nämligen mammor med barnvagn. Oh my god vad jag hatar dem. De är de mest själviska, egocentrerade fotgängare som finns, och de kommer självklart undan med det eftersom de har en liten oskyldig bebis som ursäkt.
Kanske är det bara Stockholmsmammorna som är så här, jag kan i alla fall inte minnas att jag hatade Gotlandsmammorna lika mycket.
Stockholmsmammorna går gärna i grupp, och på rad så att de tar upp hela gator. De tycker också om att samlas i en klunga mitt på trottoarerna och mammamingla lite. De tar sig också friheten att preja folk av bussar och tåg för att få plats själva. Och man ser hur alla föraktar dem kollektivt, men ingen kan säga något för barnet är alltid alibi. Folk med barnvagn har alltid företräde, vilket Stockholmsmammorna utnyttjar till fullo och ondo.
Tro nu icke att jag är emot barnvagnar. Jag är för hela företrädesgrejen, jag lämnar gärna plats på bussen eller tåget åt en mamma med vagn om det finns plats. Finns det inte plats och andra var där först - tough shit. Då får man snällt vänta på nästa.
Men icke Stockholmsmammorna. Nej nej nej, "finns det hjärterum..." är deras motto, men eftersom det aldrig finns hjärterum för dessa ligister till medborgare så skapar de helt enkelt lite stjärterum genom att med vagnen preja undan några andra stjärtar med tillhörande kroppar så att folk typ får sitta i knät på varandra.

Själv försöker jag alltid vara medveten om människorna omkring mig så att jag inte är i vägen eller stör dem i onödan. Är det så jävla mycket begärt av stockholmarna att göra detsamma? Framför allt de som släpar runt på stora tingestar som resväskor, fullproppade ryggsäckar och - just det - barnvagnar.

Lite smidighet har väl ingen dött av?