Brittans cirkus
Har lyssnat på Brittans nya album "Circus" till och från Farsta idag. Jag är inte riktigt lika knockad som jag blev av förra skivan "Blackout", men fröken Spears håller måttet än, trots att hon uppenbarligen är psykiskt störd och inte riktigt är som alla andra.
Bästa spåren är "Circus", "Kill the lights", "Lace and leather", "Amnesia" och första singeln "Womanizer". Och visst är resten av låtarna sjukt snygga och välproducerade, men de fastnar liksom inte.
Man märker i texterna att de senaste åren har tagit hårt på Brittan. I balladen "My baby", som soundmässigt låter som något från hennes debutskiva, sjunger hon om saknaden efter sina barn, som hon ju förlorat vårdnaden om. Även paparazzis får sig en känga i nån låt, dock inte lika effektivt som i förra skivans briljanta "Piece of me".
Men Brittan och hennes producenter kan det här med pop. Om "Blackout" var nyskapande och futuristisk så är "Circus" en flört med både 80- och 90-talspopen, om än i en väldigt modern kostym.
I like it.
Bästa spåren är "Circus", "Kill the lights", "Lace and leather", "Amnesia" och första singeln "Womanizer". Och visst är resten av låtarna sjukt snygga och välproducerade, men de fastnar liksom inte.
Man märker i texterna att de senaste åren har tagit hårt på Brittan. I balladen "My baby", som soundmässigt låter som något från hennes debutskiva, sjunger hon om saknaden efter sina barn, som hon ju förlorat vårdnaden om. Även paparazzis får sig en känga i nån låt, dock inte lika effektivt som i förra skivans briljanta "Piece of me".
Men Brittan och hennes producenter kan det här med pop. Om "Blackout" var nyskapande och futuristisk så är "Circus" en flört med både 80- och 90-talspopen, om än i en väldigt modern kostym.
I like it.
Kommentarer
Trackback
