bobbyville

Charter är internationellt fenomen. Alla länder har säkert sin speciella charterstereotyp, precis som vi har Sverige. För mig handlar fenomenet med att vara charterturist om två saker: självdistans och självinsikt. Detta är två bristande egenskaper hos alla charterturister, oavsett nationalitet. Sedan tar de sig olika uttryck för olika länder förstås.
Om man vill se ett lysande exempel på äkta, svensk charter så ska man se "Sällskapsresan". Den är över 20 år gammal, och under dessa år har valutor har kommit och gått, EU har bildats, nya stater har gjorts självständiga, världen har förändrats enormt. Men charterturisten är sig lik. Dessvärre.

Så vad är det då jag hatar med charter egentligen? Det är väl en trevlig resform? Absolut, det tycker jag faktiskt. Det är praktiskt och oftast billigast. Det jag motsätter mig när man åker till så kallade turistorter är att resebolagen kämpar röven av sig för allt ska vara så likt hemma som möjligt ("finns det svenskt kaffe på hotellet?"). När jag var på Rhodos med familjen för 7 år sedan visade hotellet TV4 i lobbyn. På Kanarieöarna finns det svenska barer med uteslutande svensk personal. ÖVERALLT har de menyer på svenska/norska/danska/finska/tyska. I Alanya anordnade Apollo en "traditionell svensk midsommarfest" på en av klubbarna på midsommarafton. Med silltallrik och hela faderullan. På scen: Kim Kärnfalk. Åker man inte bort från Sverige för att uppleva nånting annat?
Fine, jag ska inte påstå att jag är überkulturell och bara går på museum och sightseeing när jag är utomlands. Men jag tycker att en stor del av grejen är att insupa en annan kultur än sin egen, ett annat sätt att leva och tänka. "Ta seden dit man kommer" brukar det heta. Icke på charter dock. Den enda sed man behöver anamma på chartersemester är att inte spola ner sitt bajsiga papper i toaletten. För nu för tiden försöker istället lokalbefolkningen gå turisterna till mötes så mycket som möjligt. BORING!

Och så det här med att klappa händerna när planet landar - why!? Okej, jag fattar varför, men pleeeease? Det är sååååå klyschigt och sååååå "Sällskapsresan" så jag blir generad varje gång det händer. Allt de gör i "Sällskapsresan" försöker jag undvika på mina charterresor. Jag klappar aldrig händerna vid landning. Jag tycker det är en lite konstig sed faktiskt. Applåder är ju ett sätt att visa uppskattning, att ge beröm. Är det inte lite nedsättande mot piloterna att liksom säga "Bravo, du kraschade inte nu heller!", eller "Vad duktig du är som gör vad du har snuskigt mycket betalt för att göra!"?

Morgonmötet med reseledarna första dagen skippar jag alltid. Orka sitta och lyssna på dem när de ska sälja den aktuella orten och locka med utflykter och dylikt. Jag läser oftast på om landet och staden innan jag åker för att ha ett hum om vad det är för ställe, så den informationen behöver jag inte heller. Att träffa en grupp svenskar är inte heller det första jag vill göra när jag åkt utomlands. Då vill jag träffa folk från andra länder.

Och tro det eller ej, men jag vill faktiskt inte prata svenska med lokalbefolkningen när jag är utomlands. Det är också en del av charmen med utlandssemester, att man inte talar samma språk. Men i alla medelhavsländer kan åtminstone hotell- och restaurangpersonal ett antal fraser, ibland mer, på alla de vanligaste "charterspråken". I Alanya pratade i princip ALLA tyska. Även med mig och Kim. På en restaurang som vi var på kunde inkastaren flytande svenska, norska, danska, engelska och tyska. Många tycker säkert att det är skönt, själv blir jag mest irriterad.
Som när de tyska gästerna på vårt hotell står och instruerar omelettkocken vid frukostbuffén på tyska. "Mehr Kese, bitte!".
Mein Gott, säger jag bara.
Tyskar är nog den värsta typen av charterturister. De är så bortskämda med att de kan tala sitt eget språk på alla turistorter och blir typ förnärmade om de inte blir förstådda. Inte konstigt att de suger på engelska när de aldrig tvingas använda sig av det. Att de dubbar alla utländska filmer till tyska hjälper förstås inte heller till.
Nä, när man åker till ett annat land så borde det väl vara besökaren som försöker lära sig lite av det inhemska språket istället för tvärtom?


Så sammanfattningsvis så hatar jag följande med charter:
Landningsapplåder.
Morgonmöten.
Språkanpassningen.
Tyskar.
Svenska fester.

Men allt är inte av ondo förstås. Man lär sig en del på charter också. Till exempel:

Att alla tyskar är fult bleka och äckligt feta. I alla fall de som åker på charterresor. Och jag menar verkligen alla. Så där genomskinligt bleka liksom, som britter. Blä!

Att speedos tydligen är på modet igen, även för dem över 5 år. Suck.

Att jag kan mer tyska än jag trodde.

Att holländare är extremt högljudda.

Att skandinaver förmodligen är det snyggaste folket i Europa.

Att turkar överlag är väldigt vackra.


Förresten, är det inte toppen att man i utlandet kan snacka skit om alla omkring utan att de fattar ett jota? Det är dessvärre svårt att vänja sig av med när man kommer hem igen.