Jag hatar Alla hjärtans dag
"Hatar" är kanske ett starkt ord, men jag använder det ändå. Jag har ju ingen kategori som heter "Jag är inte så förtjust i" (kanske inte är en så dum idé?).
Men. Så här är det.
Jag har firat Alla hjärtans dag en enda gång. Tillåt mig berätta historien.
Det skulle ha blivit en mysig, hemlagad middag tillsammans med min dåvarande pojkvän som jag nästan aldrig hann umgås med på grund av alltför olika arbetstider. Jag började alltid 06.00 och han jobbade alltid till 23.00. Han brukade komma hem till mig efter jobbet och så sov vi ihop.
Men denna kväll skulle vi äntligen spendera tillsammans med god mat, ett gott vin och (trodde jag) mysiga samtal i soffan.
Icke.
Min pojkvän kommer till att börja med för sent hem till mig. Han förbereder kycklingen som vi ska äta till middag och ställer in den i ugnen. I väntan på att den ska bli klar vill han se på tv. Så kvällen börjar i sällskap av Matte Carlsson och hans muntra kollegor i "Bygglov". När maten sedan är klar får jag dricka vin själv, för pojkvännen har med sig en flaska öl. Han slänger i sig maten på drygt 10 minuter och vill sedan tillbaka till teven.
Så där sitter jag sedan med hans huvud i mitt knä och försöker intala mig att det fortfarande kan bli en bra kväll, när jag plötsligt hör hur mannen i knät börjar snarka. Klockan är så lite som 20.30. Då brister det för mig, och jag tvingar in honom i sängen medan jag själv bestämmer mig för att se på "Desperate housewives" och "Joey". Pojkvännen gnyr inifrån sovalkoven och vill ha sällskap.
Jag vägrar. Han tjatar. Jag vägrar igen. Han tjatar igen. Så till slut går jag in till honom och påbörjar ett förspel som får honom att fullständigt gå upp i limningen. När han stönar som värst så reser jag mig och går med orden "Nu börjar 'Desperate housewives'" tillbaka ut till teven. Pojkvännen ligger snopet kvar med ståndet i vädret och försöker greppa vad som hänt. Han tjatar om att jag ska komma tillbaka, men jag ignorerar tills han somnar.
När mina program är slut kryper jag ner bredvid honom. Han vaknar naturligtvis och vill fortsätta där vi slutade. Jag suckar och tänker för mig själv: "Jag måste ju i alla fall få ut något av min första (och hittills enda) riktiga Alla hjärtans dag". Så jag ger med mig.
Och det var åtminstone bra sex.
Förstå min i-landskorrekta bitterhet.
Men. Så här är det.
Jag har firat Alla hjärtans dag en enda gång. Tillåt mig berätta historien.
Det skulle ha blivit en mysig, hemlagad middag tillsammans med min dåvarande pojkvän som jag nästan aldrig hann umgås med på grund av alltför olika arbetstider. Jag började alltid 06.00 och han jobbade alltid till 23.00. Han brukade komma hem till mig efter jobbet och så sov vi ihop.
Men denna kväll skulle vi äntligen spendera tillsammans med god mat, ett gott vin och (trodde jag) mysiga samtal i soffan.
Icke.
Min pojkvän kommer till att börja med för sent hem till mig. Han förbereder kycklingen som vi ska äta till middag och ställer in den i ugnen. I väntan på att den ska bli klar vill han se på tv. Så kvällen börjar i sällskap av Matte Carlsson och hans muntra kollegor i "Bygglov". När maten sedan är klar får jag dricka vin själv, för pojkvännen har med sig en flaska öl. Han slänger i sig maten på drygt 10 minuter och vill sedan tillbaka till teven.
Så där sitter jag sedan med hans huvud i mitt knä och försöker intala mig att det fortfarande kan bli en bra kväll, när jag plötsligt hör hur mannen i knät börjar snarka. Klockan är så lite som 20.30. Då brister det för mig, och jag tvingar in honom i sängen medan jag själv bestämmer mig för att se på "Desperate housewives" och "Joey". Pojkvännen gnyr inifrån sovalkoven och vill ha sällskap.
Jag vägrar. Han tjatar. Jag vägrar igen. Han tjatar igen. Så till slut går jag in till honom och påbörjar ett förspel som får honom att fullständigt gå upp i limningen. När han stönar som värst så reser jag mig och går med orden "Nu börjar 'Desperate housewives'" tillbaka ut till teven. Pojkvännen ligger snopet kvar med ståndet i vädret och försöker greppa vad som hänt. Han tjatar om att jag ska komma tillbaka, men jag ignorerar tills han somnar.
När mina program är slut kryper jag ner bredvid honom. Han vaknar naturligtvis och vill fortsätta där vi slutade. Jag suckar och tänker för mig själv: "Jag måste ju i alla fall få ut något av min första (och hittills enda) riktiga Alla hjärtans dag". Så jag ger med mig.
Och det var åtminstone bra sex.
Förstå min i-landskorrekta bitterhet.
Kommentarer
Postat av: Hannah
jaja. 1000 mil eller nån slags fuskförkortning. beats me.
Trackback
