Stockholmssyndromet
Förra veckan satt jag i Bror Stors lägenhet på Söder och försökte få folk att umgås med mig. Det är bra underligt att när man meddelar att man ska komma till staden så är det sjukt många som vill ses och ber en att ringa så fort man anlänt. Men när man väl är där så är det ingen som kan! Typiskt Stockholm. Där måste varje socialt event planeras några veckor i förväg för att bli av, och inte ens då är det är någon garanti.
Sicket gissel. Jag kallar det mitt eget Stockholmssyndrom. Man tackar aldrig ja till att ses förrän i sista minuten ifall något bättre dyker upp.
Det kan jag sakna med Gotland. Det var så enkelt att bara bestämma träff på ett fik och sen hoppa på cykeln och vara där på tio minuter. Okomplicerat och effektivt. I hufvudstaden är det ett jävla velande som oftast slutar med att det inte blir nåt. Dumma 08:or.
What's wrong with you people!?
Kommentarer
Postat av: syster yster
håller fullständigt med!!! allt måste planeras så jävligt här i storstan... svårt att vara spontan när det tar minst 40min att ta sig! :(
Trackback
