Vuxendagis
Minns ni när man var liten och gick i grundskolan? Förmodligen så minns ni det. Då minns ni säkert också att man som regel varje år tvingades att julpyssla i skolan någon gång runt första advent eller så. Det skulle stöpas ljus, det skulle rullas smällkrameller och det skulle tillagas knäck och kola. Jag minns att jag gjorde garntomtar och flätade sådana där hjärtformade "korgar". Jag har säkert gjort änglar av makaroner också.
När man var liten tyckte man att det var ganska roligt med julpyssel. De vanlibgt funtade barnen älskade det, men jag som var väldigt svår att behaga som liten gjorde det mest för att jag kände mig tvungen. Det enda roliga med det var egentligen att komma hem och ge sakerna som man hade pysslat ihop till mamma och pappa, för de blev alltid stolta och glada hur anskrämligt pysslet än såg ut.
Idag är jag 26 år, 9 månader och 19 dagar, och har denna afton återigen ställts inför detta ofrånkomliga julpyssel.
Jag trodde att folkhögskolor var vuxna anrättningar, men tydligen så misstog jag mig fatalt. Varenda skolaktivitet som anordnas håller lågstadienivå, och det känns som att jag åter är den där klena, tafatta, tysta ungen som alltid följde reglerna och aldrig bråkade och alltid blev vald sist på gympalektionerna.
Det har självklart med mina smått traumatiska barndomsminnen att göra förstås, för alla andra på skolan verkade älska att sitta och klippa och klistra. Och jag skulle faktiskt också gilla att pyssla, om jag gjorde det hemma med mina vänner. Men när det blir en skolgrej så känns det faktiskt jättejobbigt. Men jag var med ändå, för jag ville inte vara asocial och sitta ensam hemma och uggla.
Inte blev det bättre av att min hjärtformade korg som jag gjorde på mellanstadiet blev 100 gånger snyggare än den jag gjorde ikväll. Jag rev sönder den efteråt (till Heddas stora förskräckelse), för jag blev så sur.
Mina hjärtformade korg-saker från mellanstadiet har vi faktiskt kvar, de hänger i granen varje år tillsammans med en massa annat julpynt som jag och mina syskon knåpat ihop under vår skoltid. De flesta av mina pynt från den tiden är riktigt snygga faktiskt. Jag var tydligen bättre på sådant då. Ung och oförstörd.
Nåväl. Aldrig mer skolpyssel för moí.
När man var liten tyckte man att det var ganska roligt med julpyssel. De vanlibgt funtade barnen älskade det, men jag som var väldigt svår att behaga som liten gjorde det mest för att jag kände mig tvungen. Det enda roliga med det var egentligen att komma hem och ge sakerna som man hade pysslat ihop till mamma och pappa, för de blev alltid stolta och glada hur anskrämligt pysslet än såg ut.
Idag är jag 26 år, 9 månader och 19 dagar, och har denna afton återigen ställts inför detta ofrånkomliga julpyssel.
Jag trodde att folkhögskolor var vuxna anrättningar, men tydligen så misstog jag mig fatalt. Varenda skolaktivitet som anordnas håller lågstadienivå, och det känns som att jag åter är den där klena, tafatta, tysta ungen som alltid följde reglerna och aldrig bråkade och alltid blev vald sist på gympalektionerna.
Det har självklart med mina smått traumatiska barndomsminnen att göra förstås, för alla andra på skolan verkade älska att sitta och klippa och klistra. Och jag skulle faktiskt också gilla att pyssla, om jag gjorde det hemma med mina vänner. Men när det blir en skolgrej så känns det faktiskt jättejobbigt. Men jag var med ändå, för jag ville inte vara asocial och sitta ensam hemma och uggla.
Inte blev det bättre av att min hjärtformade korg som jag gjorde på mellanstadiet blev 100 gånger snyggare än den jag gjorde ikväll. Jag rev sönder den efteråt (till Heddas stora förskräckelse), för jag blev så sur.
Mina hjärtformade korg-saker från mellanstadiet har vi faktiskt kvar, de hänger i granen varje år tillsammans med en massa annat julpynt som jag och mina syskon knåpat ihop under vår skoltid. De flesta av mina pynt från den tiden är riktigt snygga faktiskt. Jag var tydligen bättre på sådant då. Ung och oförstörd.
Nåväl. Aldrig mer skolpyssel för moí.
Kommentarer
Trackback
