bobbyville

Ännu en 12-timmarsdag är över. Det har blivit många sådana på sistone, som det ofta blir när man jobbar med en stor föreställning. Alla kämpar på bra och hjälps åt att hålla humöret och motivationen uppe även när det känns motigt.
Nu har de psykiska svackorna börjat komma. Några i klassen har haft små sammanbrott och tvivlat på sig själva och på hur resultatet kommer att bli. Själv känner jag mig väldigt trygg och lugn i det vi gör, och jag har ett  enormt förtroende för allas insatser. Vilket gör att jag nu spenderar mer och mer tid åt att peppa alla som inte är så säkra på sig själva. Och det gör jag så gärna!

Kanske kan osäkerheten ha att göra med Tomas tvetydighet. Å ena sidan stressar han oss för att vissa saker inte sitter, å andra sidan säger han hela tiden "vi är inte hemma än, men det är bara bra. Det behöver inte vara klart än".
Personligen så föredrar jag att så snabbt som möjligt ha föreställningen klar för mig för att sedan nöta in allt tills det sitter i ryggmärgen. Nu är det en vecka kvar till premiär, och vi ändrar fortfarande i scenerier vilket gör att det fortfarande finns osäkerheter i skådespeleriet vilket får ensemblen att känna sig otillräcklig eftersom inget verkar tillräckligt bra. Vilket naturligtvis inte är sant, för vi har en jävligt bra föreställning, och är man ovan så är det nog svårt att inte ta mycket personligt när man jobbar så här.
Dessutom är vi alla för dåliga på att påpeka när någon är riktigt jävla bra, det snackas mest om det som kan förbättras.

Jag ser fram emot nästa vecka då vi äntligen får repa på Kalmar teater och få mer utrymme och bättre struktur på allt. Jag, Bosse och Maria J ska till radion på måndag och bli intervjuade i P4 Kalmar. Det ska bli skitkul! Och vi ska sätta ljus hela kvällen, vilket innebär late night men det känns också kul. Jag älskar att jobba med sådant här! Sedan kommer Mutti, Pappsen och Syster Yster, och vips är det premiär!

Life is good.