Jag hatar din heteronormativitet
Tack och lov finns det vissa som skriver fantastiskt bra saker som svar på tal. Jag uppmanar härmed ALLA läsare av denna blogg att läsa detta inlägg. Skönt att veta att det finns andra som har förmågan att formulera sig i skrift när man själv är för arg för att kunna skriva något alls.
Jag hatar din HBT-fobi
Natten till idag överfölls två män i Tantolunden efter att ha kysst varandra. De rånades och den ena knivhöggs i magen. Och detta sker mitt under pågående EuroPride, tio dagars festival som är till för att uppmärksamma hbt (homo/bi/trans)-personers livssituation och för en gångs skull ge dem ett forum där de får vara sig själva. Snacka om kränkning.
Det finns idioter som prompt ska lägga sig i andras liv och sexualitet. Det finns de som tycker att Pride egentligen inte behövs. Det här attentatet, samt alla andra hatbrott förstås, är ett bevis för att festivalen verkligen behövs.
För många hbt-personer är Prideveckan den enda tiden på året då de känner att de vågar visa sin kärlek och sexualitet öppet. Jag kan själv känna så. Jag skulle till exempel känna oro om jag höll min pojkvän i handen på tunnelbanan, helt klart. Speciellt nattetid. Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det, men det skulle inte kännas säkert. Så är det i och för sig nu också, som singel. Ibland när jag ska gå ut på krogen så händer det att jag sminkar mig lite lätt, och eftersom våra puckade könsroller gör det enormt förbjudet för män att sminka sig så sänder mina kajalränder genast signaler om min sexualitet = ökad risk.
Det finns alltid en riskanalys när man rör sig ute och vet att man på något sätt signalerar att man inte tillhör normen. För mig är det enklare eftersom det till vardags, enligt utsago, "inte syns så tydligt" att jag är bög. Stackars fjollorna eller butch-tjejerna, de må vara hetero eller homo/bi, som får utstå glåpord och ibland även våld för att de för sig på ett visst sätt. För att inte tala om transpersonerna. Den här veckan ska vara deras vecka, deras frizon tills samhället slutar diskriminera.
Det finns de som tror att de är öppensinnade och har sitt på det torra när det gäller hbt-personer. Men det är de inte. De är öppensinnade så länge det sker på deras villkor. De är normpersoner som villkorar för normbrytare. Som normperson anser man sig ofta ha rätt att tycka till om och villkora för de personer som faller utanför normen. Man tror att man är en "vän av hbt-personer" genom att tolerera dem. Jag kan nästan garantera att alla öppna homos någon gång har hört frasen "Det är helt okej för mig" när de kommit ut för kompisar/familj/kollegor.
"Det är helt okej för mig". Jaha, tack så jävla mycket men jag bad inte om din tillåtelse.
Eftersom detta för normpersoner är en korrekt attityd att ha så har de noll förståelse för hur liten man känner sig när man blir tolererad på det där sättet. De må inte ha något emot någons hbt-identitet, vilket ju är positivt, men genom att tolerera så sätter de sig omedvetet i en maktposition. Och det värsta är just att de inte fattar det själva.
En annan toleransfras man ofta hör är "det är väl okej att vara homo, men måste de skylta så med sin sexualitet?".
Ursäkta, men hur mycket skyltar inte heterosexuella med sin sexualitet? Överallt ser man heterosex eller heterokärlek; mellan par på stan, i reklam, i tidningar, på tv, i skyltfönster, i media överhuvudtaget. Enda skillnaden är att den typen av exponering är så självklar och accepterad att vi inte tänker på det.
En shout-out till min brors gode vän Fredrik Evensen, konstnär, som till PUB-husets nyöppning runt Alla hjärtans dag i år hade målat kärlekspar i deras skyltfönster. Ett av paren bestod av två män. Bra Fredrik! Bra PUB!
För att avrunda: man måste inte älska alla människor. Jag gör det definitivt inte. Man får tycka vad fan man vill om folk, men håll det för dig själv. Jag varken gillar eller förstår mig på BDSM-sex, men jag går inte och slår ner läderbögar för det. Så länge folk inte skadar andra eller sig själva - vem bryr sig om vad de gör? Låt folk leva sina liv och sköt ditt eget istället. Punkt.
Jag hatar din charterturism
Om man vill se ett lysande exempel på äkta, svensk charter så ska man se "Sällskapsresan". Den är över 20 år gammal, och under dessa år har valutor har kommit och gått, EU har bildats, nya stater har gjorts självständiga, världen har förändrats enormt. Men charterturisten är sig lik. Dessvärre.
Så vad är det då jag hatar med charter egentligen? Det är väl en trevlig resform? Absolut, det tycker jag faktiskt. Det är praktiskt och oftast billigast. Det jag motsätter mig när man åker till så kallade turistorter är att resebolagen kämpar röven av sig för allt ska vara så likt hemma som möjligt ("finns det svenskt kaffe på hotellet?"). När jag var på Rhodos med familjen för 7 år sedan visade hotellet TV4 i lobbyn. På Kanarieöarna finns det svenska barer med uteslutande svensk personal. ÖVERALLT har de menyer på svenska/norska/danska/finska/tyska. I Alanya anordnade Apollo en "traditionell svensk midsommarfest" på en av klubbarna på midsommarafton. Med silltallrik och hela faderullan. På scen: Kim Kärnfalk. Åker man inte bort från Sverige för att uppleva nånting annat?
Fine, jag ska inte påstå att jag är überkulturell och bara går på museum och sightseeing när jag är utomlands. Men jag tycker att en stor del av grejen är att insupa en annan kultur än sin egen, ett annat sätt att leva och tänka. "Ta seden dit man kommer" brukar det heta. Icke på charter dock. Den enda sed man behöver anamma på chartersemester är att inte spola ner sitt bajsiga papper i toaletten. För nu för tiden försöker istället lokalbefolkningen gå turisterna till mötes så mycket som möjligt. BORING!
Och så det här med att klappa händerna när planet landar - why!? Okej, jag fattar varför, men pleeeease? Det är sååååå klyschigt och sååååå "Sällskapsresan" så jag blir generad varje gång det händer. Allt de gör i "Sällskapsresan" försöker jag undvika på mina charterresor. Jag klappar aldrig händerna vid landning. Jag tycker det är en lite konstig sed faktiskt. Applåder är ju ett sätt att visa uppskattning, att ge beröm. Är det inte lite nedsättande mot piloterna att liksom säga "Bravo, du kraschade inte nu heller!", eller "Vad duktig du är som gör vad du har snuskigt mycket betalt för att göra!"?
Morgonmötet med reseledarna första dagen skippar jag alltid. Orka sitta och lyssna på dem när de ska sälja den aktuella orten och locka med utflykter och dylikt. Jag läser oftast på om landet och staden innan jag åker för att ha ett hum om vad det är för ställe, så den informationen behöver jag inte heller. Att träffa en grupp svenskar är inte heller det första jag vill göra när jag åkt utomlands. Då vill jag träffa folk från andra länder.
Och tro det eller ej, men jag vill faktiskt inte prata svenska med lokalbefolkningen när jag är utomlands. Det är också en del av charmen med utlandssemester, att man inte talar samma språk. Men i alla medelhavsländer kan åtminstone hotell- och restaurangpersonal ett antal fraser, ibland mer, på alla de vanligaste "charterspråken". I Alanya pratade i princip ALLA tyska. Även med mig och Kim. På en restaurang som vi var på kunde inkastaren flytande svenska, norska, danska, engelska och tyska. Många tycker säkert att det är skönt, själv blir jag mest irriterad.
Som när de tyska gästerna på vårt hotell står och instruerar omelettkocken vid frukostbuffén på tyska. "Mehr Kese, bitte!".
Mein Gott, säger jag bara.
Tyskar är nog den värsta typen av charterturister. De är så bortskämda med att de kan tala sitt eget språk på alla turistorter och blir typ förnärmade om de inte blir förstådda. Inte konstigt att de suger på engelska när de aldrig tvingas använda sig av det. Att de dubbar alla utländska filmer till tyska hjälper förstås inte heller till.
Nä, när man åker till ett annat land så borde det väl vara besökaren som försöker lära sig lite av det inhemska språket istället för tvärtom?
Så sammanfattningsvis så hatar jag följande med charter:
Landningsapplåder.
Morgonmöten.
Språkanpassningen.
Tyskar.
Svenska fester.
Men allt är inte av ondo förstås. Man lär sig en del på charter också. Till exempel:
Att alla tyskar är fult bleka och äckligt feta. I alla fall de som åker på charterresor. Och jag menar verkligen alla. Så där genomskinligt bleka liksom, som britter. Blä!
Att speedos tydligen är på modet igen, även för dem över 5 år. Suck.
Att jag kan mer tyska än jag trodde.
Att holländare är extremt högljudda.
Att skandinaver förmodligen är det snyggaste folket i Europa.
Att turkar överlag är väldigt vackra.
Förresten, är det inte toppen att man i utlandet kan snacka skit om alla omkring utan att de fattar ett jota? Det är dessvärre svårt att vänja sig av med när man kommer hem igen.
Jag hatar din kollektivtrafiksegoism
Under rusningstid är det ofta väldigt trångt i Stockholms kollektivtrafik. Alla slutar jobbet/skolan och ska hem så fort det bara går. Och visst, vem vill inte hem efter en lång arbetsdag? Men till skillnad från i princip alla andra stockholmare så klarar jag av att uppföra mig civiliserat och hänsynsfullt även fast jag är på väg hem. Och vad menar jag då med att uppföra sig civiliserat och hänsynsfullt? Ja, det borde väl egentligen te sig självklart, men eftersom det uppenbarligen inte gör det så följer här en lista:
1. Man sprider ut sig över perrongen så att alla inte kliver på samma jävla vagn. Jag fattar inte varför alla är så kåta på att åka längst fram och längst bak när det alltid är som mest folk där?
2. Man låter avstigande gå av innan man själv går på.
3. Man sätter sig på sätet längst in så att efterkommande passagerare slipper klättra över en till platsen bredvid.
4. Man håller inte upp dörrar som stängs för att snacka med kompisen som står kvar på perrongen. Om jag nånsin ser det hända framför mig kommer jag fanimig kicka av idioten.
5. Man sätter icke sin feta jävla väska/ryggsäck/kasse på sätet bredvid sig, den har man antingen i knät eller på golvet.
6. Man tar med sig sin fucking tidning när man går av. Det gäller förresten vilket jävla skräp som helst, varenda hållplats/station är ju full av papperskorgar och återvinningsbehållare. Hur svårt kan det vara?
7. Man behöver inte knuffas.
Och till alla ni som åker Farstabussarna under rusningstid: ni behöver inte kuta som galningar när ni ser bussen stå inne, de går för bövelen varannan minut! Vänta hellre på nästa så slipper ni stå och mysa med en massa svettiga främlingar på en stekhet buss.
Fan vad jag är smart. Jag borde bli statsminister.
Jag hatar din barnvagn
När jag går runt på stan så ser jag förmodligen ut som ungefär vem som helst (kanske lite snyggare än genomsnittet). Jag går dock lite fortare än de flesta och är expert på att väja och hitta de snabbaste passagerna i folkhaven som utgör Stockholms gator. Men förutom min hastighet och mitt smärtsamt fördelaktiga utseende så ser jag nog ut som vilken beskedlig 08:a som helst.
Skenet bedrar dock.
Inuti mitt huvud hatar jag allt och alla som kommer i min väg. Jag kastar förbannelser till höger och vänster och tänker tankar såsom "mänskligheten är mitt gissel!". Varje gång jag väjer undan för sega fotgängare och tröga turister så riktar jag mentala roundhouse-sparkar mot dem och blänger föraktfullt (men diskret) när jag passerar. Jag är väl medveten om hur detta låter. Jag framstår som en bitter, ond och sönderstressad spillra till människa som borde gå och dra nåt gammalt över sig (är inte det ett mystiskt uttryck förresten? Vadå dra nåt gammalt över sig? Varför, och vad? En filt? En kudde? Ett ex?). Men det har inte med det att göra. Jag hatar att slösa bort tid på onödiga saker, och ett exempel på en onödig sak är att strosa fram längs Hamngatan som jag gått upp och nerför en miljard gånger förut. Jag kan den utan och innan och därför finns det inte mycket för att mig spatsera omkring och glo på. Nä, för mig funkar det så här: jag har ett ställe jag ska till. Om vägen dit är en väg jag tagit otaliga gånger förr så är transportsträckan oväsentlig för mig och bör därför klaras av snabbast möjligt. Vägen till/från jobbet är som sagt en sån sträcka. Jag som människa är ganska effektivt lagd helt enkelt. Det handlar inte om stress, det handlar om effektivitet.
Men tro det eller ej, jag har faktiskt förståelse för de flesta människors tröghet. Pensionärer kan man inte klandra direkt, en dag kommer man själv gå där gammal och gaggig. Barn är aldrig uppmärksamma på några andra än sig själva och märker inte att de är i vägen. För att nämna två exempel, men som likväl är irriterande.
MEN.
Det finns en grupp av sega människor som jag bara avskyr som pesten. Nämligen mammor med barnvagn. Oh my god vad jag hatar dem. De är de mest själviska, egocentrerade fotgängare som finns, och de kommer självklart undan med det eftersom de har en liten oskyldig bebis som ursäkt.
Kanske är det bara Stockholmsmammorna som är så här, jag kan i alla fall inte minnas att jag hatade Gotlandsmammorna lika mycket.
Stockholmsmammorna går gärna i grupp, och på rad så att de tar upp hela gator. De tycker också om att samlas i en klunga mitt på trottoarerna och mammamingla lite. De tar sig också friheten att preja folk av bussar och tåg för att få plats själva. Och man ser hur alla föraktar dem kollektivt, men ingen kan säga något för barnet är alltid alibi. Folk med barnvagn har alltid företräde, vilket Stockholmsmammorna utnyttjar till fullo och ondo.
Tro nu icke att jag är emot barnvagnar. Jag är för hela företrädesgrejen, jag lämnar gärna plats på bussen eller tåget åt en mamma med vagn om det finns plats. Finns det inte plats och andra var där först - tough shit. Då får man snällt vänta på nästa.
Men icke Stockholmsmammorna. Nej nej nej, "finns det hjärterum..." är deras motto, men eftersom det aldrig finns hjärterum för dessa ligister till medborgare så skapar de helt enkelt lite stjärterum genom att med vagnen preja undan några andra stjärtar med tillhörande kroppar så att folk typ får sitta i knät på varandra.
Själv försöker jag alltid vara medveten om människorna omkring mig så att jag inte är i vägen eller stör dem i onödan. Är det så jävla mycket begärt av stockholmarna att göra detsamma? Framför allt de som släpar runt på stora tingestar som resväskor, fullproppade ryggsäckar och - just det - barnvagnar.
Lite smidighet har väl ingen dött av?
