För Sverige - förr i tiden
Hela veckan har bilder på kronprinsessan Victoria och hennes nyblivna fästman Daniel Westling tapetserat staden. De är överallt. Vickan ska gifta sig och hela Sverige stannar upp och gör vågen.
Monarki är egentligen helt jävla sjukt. Kronprinsessan får inte välja make precis hur som helst, utan mannen i fråga måste godkännas både av kungen och Sveriges regering. I alla fall om hon inte vill förlora arvsrätten till tronen. Hur galet är inte det!? Det är illa nog att man inte får säga "du" till Victoria om man inte är kunglig själv. Det hela är så gammalmodigt och töntigt att jag vill kräkas.
Don't get me wrong. Jag gillar traditioner, och jag gillar egentligen monarkin som företeelse. Det ligger något häftigt i att ha en kung och en drottning som främsta representanter för landet. Men monarkin måste utvecklas, precis som allting annat.
"För Sverige - i tiden", skanderar Carl XVI Gustaf. Har jag tolkat det valspråket helt fel eller vad?
Om tronföljaren inte ens anses kunna välja sin make/maka på egen hand, hur kan vi då lita på henne/honom som statschef?
Jag undrar om kungafamiljen sitter på Drottningholms slott och suckar lika mycket som jag över dessa oebripliga, åldersstigna gamla regler och förordningar som de måste följa. Och jag undrar om Victoria skulle avstå tronen om kungen och regeringen inte godkände Daniel som prins. Har hon någonsin rent av varit sugen på att abdikera och bara slippa allt? Att få bestämma helt själv över sitt liv och sin framtid borde ju rimligtvis te sig ganska lockande när man blir insnörd i en korsett för femtielfte gången.
We go way back
Anna och Regina för några somrar sedan på en uteservering i Visby-natten.
Christine saknas dessvärre på bilden.
Decemberros(ing)
Galet.
Såg en bit av Rix MorronZoos intervju med Linda Rosing häromdagen. Fascinerande kvinna. För att citera Elin i "Fucking Åmål": Vet du vad noll gånger noll är?
Jo, det är så mycket av värde som Linda Rosing har åstadkommit i livet. Hon pippade i tv på bästa sändningstid, och det hade ingen gjort i Sverige tidigare. Sådant måste naturligtvis belönas med livslångt kändisskap.
För det är ju enbart därför hon är känd. Varje gång man tror att hennes 15 minuter i rampljuset är över så dyker hennes översminkade botoxnuna upp på någon söndagsbilaga: "Linda Rosing talar ut om livskrisen: 'Nu mår jag bra igen'". Grattis Linda. Sedan "Big Brother" så har du klarat dig ur fler livskriser än vad som tycks psykiskt möjligt för en mänsklig varelse. Varje gång hon blivit ihop/gjort slut med någon (vilket har hänt cirka 15 gånger de senaste tre åren) så har det också hamnat på löpsedlarna.
Bli ihop-rubrik: "Linda: 'Den här gången känns det så rätt'".
Göra slut-rubrik en månad efter: "Linda om uppbrottet: 'Nu mår jag bra igen'".
Söndagsbilage-löp: "Linda Rosings bästa sminktips!"
För Gert Fylking berättade Linda att det naturligtvis inte är hon som ringer upp tidningarna för att berätta om sitt liv, utan det är tidningarna som ringer henne. Ja, okej Linda, men då ska jag be att få upplysa dig om något. Man måste inte gå med på att berätta varenda detalj i sitt liv varje gång Johan T Lindwall slår en signal. Man får säga nej.
Nu är Linda aktuell med en egen realitysåpa som går ut på att hon ska hitta en kille.
Ska man skratta eller gråta?
Snart pryds löpen åter av först "Den här gången känns det så rätt" som sedan följs av "Nu mår jag bättre".
Kan hända att hon lyckas klämma in ett "Nu är jag en bättre mamma" någonstans där emellan också.
Cause of death = Idol-Johan
Såg ni fjortisen som Johan sjöng till under "Free falling"? Jag har aldrig sett maken till hysteri. Hon höll på att svimma. Jag förstår verkligen inte reaktionen. Liksom: här kommer min största idol i livet (hur man nu kan Johan Palm som största idol i livet) och sjunger till mig under sitt framträdande. Hur visar jag bäst min uppskattning? Jo, genom att gallskrika honom i fejan och gömma mig bakom händer, fötter och kompisar och skrika honom i fejan lite till.
Vidrigt. Ska musikgillande verkligen vara så hälsovådligt? VÄX UPP FÖR I HELVETE!
BrunettBobby
Hm. Vad krävs för att folk ska upptäcka ens blogg egentligen? Vill folk bara läsa bloggar som handlar om mode och shopping? Då är jag körd. BlondinBella är Queen of the Blogworld.
Jag kanske ska starta en ny blogg.
"BrunettBobby". 
(Nej, jag har inte glasögon. Bara sådana utan glas i)
På "BrunettBobby" ska jag skriva om alla spännande mackor jag äter, samt lägga upp bilder på mina sexiga morgonfrillor och mina läckra pyjamasbyxor. När jag har heta hemmafester där Estrellachipsen flyger och CocaColan flödar så ska ALLT upp på bloggen. Med bilder förstås.
Eller så kan ni rösta på mig här nedan och motivera mig till att fortsätta med den här bloggen istället. Haha.
The Johan Palm effect
Tror de hysteriska fjortisarna att artister uppskattar den typen av uppvaktning? Folk som skriker så öronbedövande när helst man visar sig att rutor krossas och som jagar en på stan eller springer efter ens bil. Är det uppskattning? Snarare psykbryt.
Och vad är det som är så fantastiskt med just Johan Palm? Han är inte någon hunk direkt. Han sjunger ganska illa. Hans scenspråk liknar en hattifnatts. Så vad är grejen? Explain please!
Romantikmördaren
Jag tycker inte om det. Romantik alltså. Det är inget för mig. Jag är kanske för cynisk.
I ett förhållande så vill jag ha det passionerat men inte pluttenuttigt. Ömsesidig kärlek måste väl inte innebära obligatorisk regression där man pratar bebisspråk med varandra?
Snuttiga smeknamn går till exempel fetbort för mig, det låter ju bara töntigt. Ett ärligt och oladdat "älskling" kan jag gå med på, men inte mer.
Och angående romantiska gester:
Blommor är ju fint, men det räcker med en enstaka ros och inte en hel plantage. Och bara vid speciella tillfällen.
Rosenblad på sängen skulle resultera i kaskadkräkning.
Komplimanger om mitt utseende kan man skippa. Jag blir bara obekväm. Det må vara en brist hos mig, men sådan är jag.
Levande ljus i syfte att få en "romantisk stämning" är jag tveksam till. Jag gillar ljus, men alltså... Nja.
Jag vet att jag låter som världens tråkigaste potentiella pojkvän, men det är jag inte (hoppas jag).
Egentligen skulle jag kunna njuta av allt ovanstående, om det görs på ett ärligt och spontant sätt. Jag anser att man ofta tar död på vissa saker genom att sätta namn på dem. Om min pojkvän skulle föreslå en "romantisk middag" så skulle middagen redan vara förstörd. Säg att vi ska äta nåt gott och så kan vi, om man känner för det, tända lite ljus och sätta på en Norah Jones-skiva. Men ta inte kål på stämningen genom att namnge den. Romantik är bara romantiskt om det är spontant.
En god vän till mig berättade en så härlig historia för länge sedan. Hon och hennes pojkvän firade nåt jubileum, och han hade gjort en skattjakt åt henne. De hade bestämt träff, men istället för sin pojkvän hittade min vän en gåta. Svaret på gåtan ledde henne vidare till nästa gåta, och så vidare. Efter att ha tagit sig igenom alla gåtor och vid det laget också halva Uppsala så ledde den sista gåtan henne slutligen till en stuga där pojkvännen hade dukat upp och förberett en fin middag.
Sådana grejer älskar jag! Överraskningar med en liten twist, liksom.
Om det är romantik, så har jag väl kanske en gnutta romantik i kroppen ändå.
Alla helgons regniga natt
För det andra: Varför firar vi det? Visst är det kul med en festhelg då man får klä ut sig, alla svenskar gillar ju en anledning att få supa, men hallå?! Det är en keltisk högtid med ursprung på Irland fast med högsäte i USA. Varför tar man efter helgfirande som man kulturellt sett inte har något med att göra?
Då kan vi ju börja fira Thanksgiving också. Och Memorial day. Och Labor day.
Äh, folk får fira vad fan de vill. Mig kvittar det, som Pippi Långstrump skulle ha sagt. Men kommer det spawns of evil och ringer på dörren och ställer det sanktionerade ultimatumet "bus eller godis!?" så får de inget annat än en snyting.
For the power is strong within me.
Höstrevolt
Nu är det helmulet och regnigt och isande kalla vindar viner utanför fönstret.
Lik förbannat har jag bestämt mig för att följa med mor min ner på stan på lite ärenden. Orka sitta här och uggla dagarna i ända.
Regn eller ej, man måste leva lite också.
Med betoning på "lite".
Bobby goes fitness!
Jag hade lite gympa för mig själv här hemma i morse (eller eftermiddags snarare, jag gick upp klockan 12). Det var skönt! Det är verkligen ingen myt att man mår bättre av att träna, även om man som otränad gärna intalar sig det.
Nu jävlar ska jag kunna sitta med raka ben och kunna nå tårna utan att dö av smärta!
Kock-Bobby
De få gånger jag givit mig på att laga nåt som mamma givit mig recept på så har det gått lite sådär. Visst har det gått att äta, men det blir aldrig som när mamma gör det.
Nu har jag tillbringat en stund i köket med att assistera mor min under tillagningen av så kallad whiskey-kyckling, som ska serveras om cirka en timme när Regina anländer. Det är ett väldigt enkelt recept, så enkelt att till och med jag som har kökstummen mitt i handen skulle klara av det.
Detta har givit blodad tand förstås. Det är ju kul att laga mat för bövelen! Men förutom min tidigare oförmåga så har även ett visst uns av lathet hindrat mig från att laga några mer avancerade rätter hemma. Nu är jag dessutom student och använder min ekonomiska begränsing som ursäkt. Jag har faktiskt en kokbok som jag fick av Kim för typ två år sedan. Den står mest och samlar damm i min bokhylla.
Men när jag återvänder till Stockholm så ska jag fanimig bjuda hem några kompisar på en ordentlig middag som jag banne mig ska laga alldeles själv! Och den ska smaka som mammas mat, annars kommer jag hiva ut den genom fönstret!
Då kan någon som är mindre kinkig, till exempel en hungrig ekorre, få njuta av den istället.
Leva och låta dö
En gång frågade jag Philip, en av mina bästa vänner om hur han skulle göra i följande situation:
Du och din bästa vän (i det här fallet var det jag) hålls fångna av ett psycho. Psychot ger dig en pistol och ett val: skjut dig själv och vännen går fri, eller skjut vännen och du själv går fri. Annars dör ni båda. Vem skjuter du?
(Tilläggas bör att det inte är ett alternativ att skjuta psychot, även om det annars tycks vara det självklara valet)
Philip svarar att han skulle skjuta mig. Jag blev lite upprörd, för själv hade jag resonerat tvärtom. Hur kul är det att leva vidare och ha sin väns död på sitt samvete? Så jag insåg att om jag någonsin mot förmodan skulle hamna i den situationen med Philip så skulle jag dö oavsett vem som fick pistolen. Skratta eller gråta?
Hur tänker du?
I-land
Det finns dagar då man tror att världen kanske inte är körd ändå. Dagar då man faktiskt känner sig ganska övertygad om att människor är goda, att de vill varandra väl och att det finns ett ljus i detta mörker av finanskriser, svält, krig och reality-shower.
Men när dessa sällsynta dagar av nyvunnen världstillit inträffar, så kan man alltid lita på tunnelbanan. Där kommer det alltför ofta nån grinig, socialt missanpassad pensionär och skäller på en utan någon egentlig anledning. Eller så kommer det en första klassens a-lagare och sätter sig bredvid en och snackar om när han/hon sket på sig senast. Eller så blir man omringad av 20 skrikande 10-åringar som ska på skolutflykt och som har begåvats med mer energi och röstresurser än man trodde var möjligt för en mänsklig varelse.
Jag tror de flesta kan känna igen sig i dessa situationer. Man vill helst slå ihop klackarna á la Dorothy och försvinna långt långt bort, till någon fridfull plats där man kan fortsätta att tro på det goda i världen.
Så här svårt kan det vara för en i-landsmänniska att behålla tron. Stackars oss.
Karmaöl
Karma?
Komplement
För det första:
Det här med att göra så kallade skidbackar i osten, det vill säga att man hyvlar så att det blir som en grop i mitten. Det är ju jättedumt? Det går ju inte att få till ordentliga ostskivor på det viset? Då får man sitta och pussla på små bitar ost över hela mackan, och det verkar ju vara ett väldigt onödigt slöseri med tid.
För det andra:
Att gräva gropar i smörpaketen. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det ser så jävla grisigt ut!
För det tredje:
Att klämma mitt på tuben. Det må vara kaviar, mjukost eller tandkräm eller vilken annan tubförpackad produkt som helst, men varför klämmer man på mitten av tuben så att det som finns längst in inte kommer ut? Det verkar så ologiskt!
Svamp eller inte
E-mail: Inte ens från Ansiktsboken! What the hell händer?!
SMS: Love, syster yster.
Utomhusvistelse: Gick runt på Kungsholmen en sväng efter skolan.
Låt på hjärnan: "Damat" - Ekrem & Gültekin. Det är störigt att ha turkiska låtar på hjärnan eftersom man inte kan texten.
Idag jag har köpt en keyboard! Yey me! De hade bara ett exemplar kvar av den som jag hade spanat in (den billigaste), och det var den som stod ute i butiken som man kunde provspela på. Eftersom den då var använd så fick jag 200 kronors rabatt. Najs! Killen i kassan tejpade till och med fast ett handtag av plast på kartongen för att den skulle bli lättare att bära. Vilken kille! Så nu har jag en keyboard, och nu ska jag jävlar i mig lära mig alla fucking dur-ackord som Svante vill att vi ska kunna. Go Bobby!
Jag har upptäckt en sak med min ständiga törst som jag ju skrev om häromdagen. Den infinner sig oftast bara efter jag har ätit. Då började jag fundera på om det är nåt jag äter som man kanske blir väldigt törstig av. Men jag äter ju inte samma sak varje dag. Ibland har jag med matlåda till skolan och ibland köper jag dagens lunch där. Så den teorin höll inte länge. Mysteriet kvarstår.
Jag kanske har en liten svamp i kroppen som suger åt sig all vätska jag får i mig och ständigt kräver mer? Det vore ju onekligen knasigt. En svamp liksom! Jag ska döpa den till Gunnar.
Kunga-Pride
E-mail: Ansiktsboken.
SMS: Nada.
Utomhusvistelse: Satt ute och åt lunch, jag och min låtpartner Love satt ute efter skolan och diskuterade låtval.
Låt på hjärnan: "Nattens drottning" - Haakon Pedersen. Fan vad den fastnar!
Idag såg vi "Cabaret" i skolan. God I love it! Liza Minnelli är underbar, musiken är underbar. Synd bara att vi måste skriva en liten hemuppgift om den. Men det är nog lätt avklarat.
Ett inlägg på Åsiktstorped gav mig en ganska lustig idé.
Tydligen så har Kungen erbjudits att tala under Pride. Men det har han inte gjort. Orsaken är okänd för att Hovet inte vill kommentera saken. Nerds. Men ett tal är så trist, jag skulle vilja dra det hela ett steg längre!
Jag tycker att Hovet borde ha ett eget tält i Pride Park. Där kan Lillian sitta och skruva glödlampor dagarna i ända. Kungen och Carl-Philip kan värva nya rallyförare. Madde kan göra partytrick i Mälarpaviljongens bar. Vickan kan hålla föredrag om mänskliga rättigheter. Och Silvia kan dra av några tyska slagdängor från stora scenen. Vad sägs om det? :)
Gayblogg eller inte gayblogg
E-mail: Bevakningsresultat från Discshop.
SMS: Noll.
Utomhusvistelse: Ingen, än så länge. Men ska snart!
Låt på hjärnan: "I kissed a girl" - Katy Perry.
Jag är irriterad på mig själv för att jag har tappat bort laddaren till min kamera. Förmodligen ligger den i Visby hos mamma och pappa, åtminstone hoppas jag det för annars har jag verkligen inte en aning om var den kan vara.
Innan jag fått tillbaka laddaren kan jag inte framkalla de nya Turkiet-bilderna eller lägga upp dem på Ansiktsboken, och det stör mig! Jag minns inte ens vilka foton jag tagit längre (förutom en fantastisk bild på Kims morgonfrilla).
Idag ska jag hem till Samra och spela Nintendo Wii för första gången. Jag är ju lite av en tv-spelsnörd, så det borde passa mig utmärkt. Det verkar dock lite knasigt att stå och vifta med armarna framför teven...
Jag har blivit uppmärksam på att hbt-människors bloggar ofta kallas för "gaybloggar". Jag fattar inte varför. "Stil-Robin har den just nu populäraste gaybloggen i Sverige!". Aha. Så det finns olika kategorier av bloggar beroende på bloggarens sexualitet? Spännande! Men hur kommer det sig då att ingen kallar Blondin-Bellas blogg för "heteroblogg"? Eller Magnus Ugglas blogg? Eller Plura Jonssons blogg? Varför fokuseras det genast på sexualitet bara för att bloggaren råkar vara homo eller bi? Jag förstår om hbt är temat för bloggen, då är det liksom meningen att det ska vara en gayblogg, men annars? Stil-Robin skriver om mode och sitt flashiga VIP-liv på Stureplan, inte om att vara bög.
Jag blir så trött.
Hbt-identitet kommer alltid att innebära ett sorts utanförskap eftersom utanförskapet alltid påpekas.
By the way, då borde det här alltså också vara en gayblogg?
Tjohej för mig.
Konsumtion
Ikväll när jag och Kim var på väg hem från bion (vi såg "Sex and the city - The movie". Helt underbar) fick vi dessvärre stå på ersättningsbussen. På sätena bredvid oss satt ett groteskt överviktigt par, mannen måste ha vägt minst 130 kilo, säkert mer. Vi funderade lite över hur det kan gå så där långt, hur man kan låta sig bli så enormt fet! En teori var "brist på självdisciplin".
När jag kom hem funderade jag fortfarande på det tjocka paret och deras förmodade brist på självdisciplin. Jag konstaterade för mig själv att självdisciplin, liksom en massa andra viktiga egenskaper, är en bristvara i dagens samhälle.
När man börjar få slut på mjölk, kaffe eller någon annan vara är det bara att kila ner till Ica och handla. Dessvärre är det inte lika lätt att skaffa sig en egenskap.
Men tänk om det vore det? Tänk om man kunde gå till Apoteket eller whatever och köpa en burk självdisciplin? Eller mod, eller empati, eller respekt? Föreställ dig en hylla med överskriften "Egenskaper", inklämd nånstans mellan "Intim" och "Värk". Med tanke på den stora bristen så skulle priserna säkerligen vara i mäktigaste laget, men om man verkligen fick valuta för pengarna så skulle det ju vara värt det.
Tänk er shoppinglistan:
Mjölk
Socker
Bröd
Ägg
Självdisciplin
Smör
Det finns naturligtvis en överhängande risk för missbruk. Kanske vore det bäst om Egenskaperna var receptbelagda.
"Du borde sluta röka innan du får cancer. Jag skriver ut lite självdisciplin åt dig".
Tänk vad världen skulle vara bra om jag fick bestämma.
Tvättstugegissel
Men idag var det en liten tant som kom in när jag precis lagt min tredje och fjärde omgång med tvätt i maskinerna. Hon stod och stirrade en stund med en Ikeapåse i ena handen och en shoppingväska (en sån på hjul, ni vet) i den andra, båda fulla med tvätt.
"Oj oj oj", ojade sig Tvättanten, "ja det var ju dumt att jag inte skrev upp mig".
Jag log lite mot henne och undrade varför man i hennes ålder inte lärt sig att man måste boka tvättid i gemensamma tvättstugor. Och sedan förstod jag att det är såna som hon som orsakar konflikterna i tvättstugan.
Tvättanten bokade tiden efter min och försvann. Sen kom hon tillbaka en halvtimme innan hennes tid började och började lassa in tvätt i en av maskinerna som jag precis hade använt. Och fine, jag var visserligen klar med den maskinen, men vad fan? Har hon bokat 16-19 så får hon väl tvätta 16-19? Jag hade ändå torkutrymmena till 17, så hon hade ändå ingenstans att torka tvätten när programmet var klart. Knäppkärring.
Imorgon ska jag nog organisera i min garderob/förvaringsutrymme. Jag ska lägga upp före- och efter-bilder här så ni förstår vilket enormt arbete jag kommer ha gjort.
Bara en arbetsdag kvar, sen blir det Turkiet. Yey!
