The Date Routine according to Bobby
Scenario: Vi träffas på en krog, ett fik, en fest eller kanske Qruiser och kommer bra överens. Så bra att vi bestämmer träff dagen efter. Vi pratar och dricker kaffe och snaskar wienerbröd och får till ett gnistrande samtal som sedan leder till ytterligare mängder kaffe, wienerbröd och en och annan biofilm och kanske en bit over-priced mat, följt av ångande hett sex. Så långt är allt väl.
Men så inträffar plötsligt det till synes obligatoriska "oj-jag-vet-inte-vad-jag-känner-det-här-går-så-fort-jag-ser-dig-nog-mer-som-en-vän-bla-bla-bla"-samtalet.
Eftersom detta kommit att bli just ett obligatoriskt inslag i mitt dejtande så måste jag ju stilla undra: Är det så här för alla? Eller åtminstone för fler än mig? Eller vilar det någon slags förbannelse över min arma gotländska själ? För var kommer annars alla dessa lyckliga par ifrån som man ser överallt? Är de bara falsarium? Pseudolyckliga människor som har "nöjt sig med mindre" och lurar sig själva bara för att slippa vara ensamma?
Är det vi kroniska singlar eller de lyckliga paren som är undantagen?
Jag är inte lika bitter som jag kanske låter. Vilket faktiskt är fucking miraculous med tanke på min allt annat än lyckade dejtinghistoria.
Go me!
Bobby och bloggarna
Har surfat runt på lite bloggar, och förvånas fortfarande över att 90% av dem skrivs av gravida kvinnor eller särskrivande fjortisar med Elin Kling-komplex. "Min kamp mot övervikten" är också ett populärt bloggtema, men mammorna och fjortisarna dominerar ändå.
Jag har försökt läsa dessa bloggar, i hopp om att finna svar på varför de är så populära och varför just graviditet och fjortis-ism är såöverrepresenterat.
Gravid-bloggarna är ibland välskrivna och ganska underhållande, men inte tillräckligt för att jag ska fortsätta läsa. Fjortis-bloggarna är egentligen mer underhållande (jag fascineras över att man kan vara så intresserad av sin egen frisyr), men deras katastrofala stavning gör att jag helt enkelt inte orkar. Särskrivningar, förkortningar, talspråk... Många tycker kanske att det är lättare och bekvämare att läsa, men jag är alldeles för mycket språkpolis tyvärr.
Jag fann inget svar på min fråga. Någon som har en teori?
PS. Någon mer än jag som tycker att det är hysteriskt kul att mammabloggaren "17 år och trebarnsmamma" efter sin födelsedag döpte om bloggen till "17 år och trebarnsmamma (18 nu)"?
Jag har försökt läsa dessa bloggar, i hopp om att finna svar på varför de är så populära och varför just graviditet och fjortis-ism är såöverrepresenterat.
Gravid-bloggarna är ibland välskrivna och ganska underhållande, men inte tillräckligt för att jag ska fortsätta läsa. Fjortis-bloggarna är egentligen mer underhållande (jag fascineras över att man kan vara så intresserad av sin egen frisyr), men deras katastrofala stavning gör att jag helt enkelt inte orkar. Särskrivningar, förkortningar, talspråk... Många tycker kanske att det är lättare och bekvämare att läsa, men jag är alldeles för mycket språkpolis tyvärr.
Jag fann inget svar på min fråga. Någon som har en teori?
PS. Någon mer än jag som tycker att det är hysteriskt kul att mammabloggaren "17 år och trebarnsmamma" efter sin födelsedag döpte om bloggen till "17 år och trebarnsmamma (18 nu)"?
The Game
Igår kväll var jag ute och inmundigade ett glas alkoholhaltig dryck tillsammans med Regina och hennes nya vän Paul Sherlock från Bristol, England. Vi pratade om allt möjligt, bland annat om boken "The Game" som Regina läst ganska nyligen. Det är en bok om en raggningsteknik (för heteromän) som går ut på att man ska förolämpa tjejen som man vill lägra, istället för att traditionsenligt smickra henne. Jag kan inte redogöra exakt för hur man ska gå till väga för att denna teknik ska vara framgångsrik, men tydligen så är den vansinnigt effektiv.
Regina hade även hört om en annan teknik (för heterotjejer) som handlade om ögonkontakt. Man skulle först få sitt tilltänkta offer att titta en i ögonen, varpå man snabbt skulle titta undan och räkna typ till fem eller nåt för att sedan titta upp igen, och om man då fick ögonkontakt igen så skulle killen med all säkerhet komma fram och prata med en.
Min stilla undran är - hur orkar folk hålla på med allt detta? Hur pallar man ständigt spela dessa spel? Det är ju så utomordentligt fånigt att Linda Rosing verkar seriös i jämförelse.
Regina hade även hört om en annan teknik (för heterotjejer) som handlade om ögonkontakt. Man skulle först få sitt tilltänkta offer att titta en i ögonen, varpå man snabbt skulle titta undan och räkna typ till fem eller nåt för att sedan titta upp igen, och om man då fick ögonkontakt igen så skulle killen med all säkerhet komma fram och prata med en.
Min stilla undran är - hur orkar folk hålla på med allt detta? Hur pallar man ständigt spela dessa spel? Det är ju så utomordentligt fånigt att Linda Rosing verkar seriös i jämförelse.
(eller kanske inte)
Tänk om folk bara kunde vara ärliga mot varandra istället? "Hej, jag tycker du verkar vara jävligt trevlig, och så är du skitsnygg. Ska vi ta en drink ihop?".
Förolämpa? Det låter ju lustigt, men please? Det funkar kanske på puckade amerikaner, men jag vete fan om det skulle slå väl ut på en svensk krog.
Det är samma sak med allt som har med sex, romantik och förhållanden att göra. "Han skrev inte 'puss' i slutet av sms:et! Han hatar mig!". Alla dessa koder vi läser in i allting! Jag blir vimsig bara av att tänka på det. Är det därför jag är singel? För att jag varken vill eller kan spela dessa spel?
Jag skiter fullkomligt i om det finns nån oskriven regel som säger att man inte får ringa/sms:a dagen efter en dejt, utan man ska vänta kanske två dagar. What the fuck?! Om man hade trevligt och vill ses igen - säg det då! Jag skulle bli smickrad, oavsett om jag kände samma sak eller inte. Och om man inte är intresserad av någon - säg det då! Istället för att "inte skriva 'puss' i sms:et och hoppas att han/hon fattar vinken".
GAH! SNACKA MED VARANDRA FÖR FAN!
The Game - "Spelet". Jo jag tackar, jag.
Kräkas.
Sportlov
Hm. Jag tycker nog att vi borde döpa om sportlovet till februarilov. Eller vinterlov. Ingen i min klass ska sporta det minsta under nästa vecka.
Har det alltid hetat sportlov? Vill någon upplysa mig?
Har det alltid hetat sportlov? Vill någon upplysa mig?
Hallelujah-gubben
Här på Bragegatan i Skogsby bor en översocial, överreligiös och eventuellt överalkoholiserad man som av eleverna på folkhögskolan kallas för Hallelujah-gubben. Han bor mitt emot oss, och jag har bara sett honom genom köksfönstret lite då och då. Våra grannar i Chillhuset har varit inne och fikat hos honom. En surrealistisk upplevelse, enligt utsago. Idag blev Maria och hennes besökande bror inbjudna av gubben, men de tackade nej.
Jag blir alltmer nyfiken på denne man. Jag vill också bli inbjuden. Det verkar spännande. Undrar om han gillar bögar?
Jag blir alltmer nyfiken på denne man. Jag vill också bli inbjuden. Det verkar spännande. Undrar om han gillar bögar?
Julstubben
Idag nämnde någon julkalendern, vilket påminde mig om att jag inte såg de sista 12 avsnitten av "Superhjältejul". Bittert. Men de finns väl ännu på svt play kan jag tänka mig, men hur kul är det att se julkalendern EFTER jul? Nej tack.
Hur som helst så tyckte jag om förra årets julkalender. Den hade humor och charm och passade både stora och små. Eva Rydberg var magnifik som Superskurken Gjerta.
Men vem i helvete var tösen som läste de nödrimmande resuméerna i början av varje avsnitt? Hon hade ungefär lika mycket karisma och entusiasm som en stubbe, och lät lite lätt bajsnödig. Weird.
Eva Rydberg som Superskurken Gjerta.
Men i övrigt gillade jag kalendern i stort, fast det var helt klart skurkarna med Rydberg i spetsen som var den största behållningen.
Hur som helst så tyckte jag om förra årets julkalender. Den hade humor och charm och passade både stora och små. Eva Rydberg var magnifik som Superskurken Gjerta.
Men vem i helvete var tösen som läste de nödrimmande resuméerna i början av varje avsnitt? Hon hade ungefär lika mycket karisma och entusiasm som en stubbe, och lät lite lätt bajsnödig. Weird.
Eva Rydberg som Superskurken Gjerta.
Men i övrigt gillade jag kalendern i stort, fast det var helt klart skurkarna med Rydberg i spetsen som var den största behållningen.
Kroniskt singel
Jag är faktiskt riktigt less på det här med singellivet nu. Jag ser alla vänner på Facebook som har social status "In a relationship" och undrar ju lite vad fan som är hemligheten? Var träffar man en potentiell tilltänkt?
Krogen? Nja.
Jobbet? Kanske, men jag har ju inget.
Skolan? Tydligen inte.
Nätet? Mm, för det har ju blivit så extremt lyckat tidigare.
Är det min tur snart eller är jag kroniskt singel?
GE MIG KÄRLEK FÖR FAN!
Krogen? Nja.
Jobbet? Kanske, men jag har ju inget.
Skolan? Tydligen inte.
Nätet? Mm, för det har ju blivit så extremt lyckat tidigare.
Är det min tur snart eller är jag kroniskt singel?
GE MIG KÄRLEK FÖR FAN!
Årets julklapp
För en gångs skull blev jag klar med alla julklappsinköp innan jag åkte till Visby.
Brukar alltid annars ha nån liten jävel kvar att köpa till i sista minuten. Nu slipper jag det. Hoppla.
Jag har faktiskt aldrig någonsin köpt Årets julklapp till någon.
Årets julklapp är en spikmatta. Aj.
Det roligaste var nåt år när Årets julklapp var en mössa. En mössa, liksom. Snacka om att vi hade ont om trender det året.
Brukar alltid annars ha nån liten jävel kvar att köpa till i sista minuten. Nu slipper jag det. Hoppla.
Jag har faktiskt aldrig någonsin köpt Årets julklapp till någon.
Årets julklapp är en spikmatta. Aj.
Det roligaste var nåt år när Årets julklapp var en mössa. En mössa, liksom. Snacka om att vi hade ont om trender det året.
Stockholmssyndromet
Förra veckan satt jag i Bror Stors lägenhet på Söder och försökte få folk att umgås med mig. Det är bra underligt att när man meddelar att man ska komma till staden så är det sjukt många som vill ses och ber en att ringa så fort man anlänt. Men när man väl är där så är det ingen som kan! Typiskt Stockholm. Där måste varje socialt event planeras några veckor i förväg för att bli av, och inte ens då är det är någon garanti.
Sicket gissel. Jag kallar det mitt eget Stockholmssyndrom. Man tackar aldrig ja till att ses förrän i sista minuten ifall något bättre dyker upp.
Det kan jag sakna med Gotland. Det var så enkelt att bara bestämma träff på ett fik och sen hoppa på cykeln och vara där på tio minuter. Okomplicerat och effektivt. I hufvudstaden är det ett jävla velande som oftast slutar med att det inte blir nåt. Dumma 08:or.
What's wrong with you people!?
The Genus Generation
Fick nys om denna artikel som en sjätteklass(!) som anmälde Toys'R Us för könsdiskriminering. Och vann!
foto: Mats Samuelsson (c)
Det känns tryggt att veta att sådant här inte tolereras på myndighetsnivå. Samhällets attityd är fortfarande väldigt blå och rosa, men om det finns fler ungar som dessa där ute så känns framtiden plötsligt bra mycket ljusare.
När ska världen förstå vilken enorm påverkan dessa fullkomligt onödiga könsuppdelningar har på inte bara barnen utan oss alla? Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket lättare min barndom hade varit om dessa sjuka könsroller inte hade funnits. För det kan jag lova - YTTERST få passar in i dessa mallar för hur pojkar och flickor ska vara. Men man anpassar sig, för man vill ju inte vara annorlunda. Och när man anpassar sig så kompromissar man med sin egen identitet, och det är inte okej.
Och ni som av outgrundlig anledning värnar om dessa uråldriga värderingar - why? Varför värna om något som innebär så mycket otrygghet för både barn och vuxna? För det har ju egentligen absolut INGEN betydelse what so ever vilka färger vi har på kläderna eller vilka leksaker vi gillar.
"Men det vore ju skittråkigt om alla var likadana!" skanderar vissa. Alright, så om vi slutar att indoktrinera och intala pojkar och flickor från barnsben att de är mer olika än vad de egentligen är så slutar vi plötsligt att vara individer? Eller? Är färgkoderna och leksaksuppdelningen nyckeln till individualism? Utan dessa könsgränser blir vi alltså kloner av varandra, endast åtskilda av våra utseenden?
Om alla nyfödda skulle få gröna mössor istället för rosa/blå så skulle de alltså växa upp och gilla samma filmer, samma maträtter, köpa likadana kläder, vilja resa till samma ställen, läsa samma böcker, vara bra på samma saker och vara exakt lika lyckliga/olyckliga?
Ja, det låter ju fullkomligt logiskt.*
Heja nya generationens genuskämpar!
*en touch av ironi
foto: Mats Samuelsson (c)
Det känns tryggt att veta att sådant här inte tolereras på myndighetsnivå. Samhällets attityd är fortfarande väldigt blå och rosa, men om det finns fler ungar som dessa där ute så känns framtiden plötsligt bra mycket ljusare.
När ska världen förstå vilken enorm påverkan dessa fullkomligt onödiga könsuppdelningar har på inte bara barnen utan oss alla? Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket lättare min barndom hade varit om dessa sjuka könsroller inte hade funnits. För det kan jag lova - YTTERST få passar in i dessa mallar för hur pojkar och flickor ska vara. Men man anpassar sig, för man vill ju inte vara annorlunda. Och när man anpassar sig så kompromissar man med sin egen identitet, och det är inte okej.
Och ni som av outgrundlig anledning värnar om dessa uråldriga värderingar - why? Varför värna om något som innebär så mycket otrygghet för både barn och vuxna? För det har ju egentligen absolut INGEN betydelse what so ever vilka färger vi har på kläderna eller vilka leksaker vi gillar.
"Men det vore ju skittråkigt om alla var likadana!" skanderar vissa. Alright, så om vi slutar att indoktrinera och intala pojkar och flickor från barnsben att de är mer olika än vad de egentligen är så slutar vi plötsligt att vara individer? Eller? Är färgkoderna och leksaksuppdelningen nyckeln till individualism? Utan dessa könsgränser blir vi alltså kloner av varandra, endast åtskilda av våra utseenden?
Om alla nyfödda skulle få gröna mössor istället för rosa/blå så skulle de alltså växa upp och gilla samma filmer, samma maträtter, köpa likadana kläder, vilja resa till samma ställen, läsa samma böcker, vara bra på samma saker och vara exakt lika lyckliga/olyckliga?
Ja, det låter ju fullkomligt logiskt.*
Heja nya generationens genuskämpar!
*en touch av ironi
Kom ut, Sverige!
Varje år inför Pride så skrivs det en eller annan puckad krönika och/eller insändare av puckade skribenter.
Anna Ekelund på Aftonbladet är en av dessa ur årets skörd. Skriver man för en av Sveriges största tidningar så bör man ha något bättre koll på vad man skriver om. Hennes krönika kan ni läsa här.
Som tur är så finns det vettigt folk som kan ge svar på tal. Till exempel min vän Edward af Sillén och hans kollega Daniel Réhn, som skrev detta svar.
När ska folk börja sätta sig in i Pride-festivalen innan de börjar kritisera och fördöma?
Någon som kommenterade Ekelunds krönika ansåg att Pride på många sätt förstärker och göder fördomar om hbt-personer. "Varför måste de utmärka sig så?!" är en ofta ställd fråga av festivalens kritiker. Mitt svar är: vi måste inte. Men vi vill. För att det är kul. Roligt. Lustigt. Roande.
Detta utåtagerande stärker "vi och dom"-mentaliteten, menar tvivlarna. Jaha, det kanske det gör. Men varför måste utsuddandet av den gränsen innebära att "hbt-världen" blir mer lik "hetero-världen", istället för tvärtom? Jag tror att samhället skulle må bra av att bli lite mer "gay".
Så kom igen nu Sverige! Kom ut ur garderoben and join the Fun Train!
Bröllopsyra
Jag började tänka på när man någon gång i framtiden ska gifta sig. För jag vill gifta mig faktiskt.
Och så började tänka på svensexan.
De svensexor jag har beskådat på håll har alltid inneburit att den blivande brudgummen ska genomföra så många pinsamma uppdrag som möjligt á la nollning. Det känns lagom lockande för mig faktiskt.
Jag vill ju faktiskt ha kul och trevligt på min eventuella svensexa. Tyvärr så ligger ju planerandet inte i mina händer,
Vilket leder mig in på nästa fundering: vilka ska anordna min svensexa? Jag har ju begränsat med manliga vänner?
Men vem har sagt att en svensexa bara måste bestå av killar? Nej nej, det viktigaste är väl att man festar loss med sina nära och kära en sista gång innan man knyter bandet liksom?
Så väck med gamla konservativa svensexregler! Inga strippor, inga pinsamma uppdrag på Sergels torg, ingen knasig kycklingdräkt. Bara SKOJ!
Om jag nu någonsin kan behålla en karl så pass länge att bröllop och svensexa överhuvudtaget blir aktuellt. Here's hoping!
(c) Jenny Blad
Och så började tänka på svensexan.
De svensexor jag har beskådat på håll har alltid inneburit att den blivande brudgummen ska genomföra så många pinsamma uppdrag som möjligt á la nollning. Det känns lagom lockande för mig faktiskt.
Jag vill ju faktiskt ha kul och trevligt på min eventuella svensexa. Tyvärr så ligger ju planerandet inte i mina händer,
Vilket leder mig in på nästa fundering: vilka ska anordna min svensexa? Jag har ju begränsat med manliga vänner?
Men vem har sagt att en svensexa bara måste bestå av killar? Nej nej, det viktigaste är väl att man festar loss med sina nära och kära en sista gång innan man knyter bandet liksom?
Så väck med gamla konservativa svensexregler! Inga strippor, inga pinsamma uppdrag på Sergels torg, ingen knasig kycklingdräkt. Bara SKOJ!
Om jag nu någonsin kan behålla en karl så pass länge att bröllop och svensexa överhuvudtaget blir aktuellt. Here's hoping!
(c) Jenny Blad
Sweet talk
Har tänkt på det här med komplimanger.
Jag har överlag svårt att ta komplimanger, men vissa är värre än andra.
Jag hatar när folk kallar mig för "söt" till exempel.
Vadå "söt"?
En hundvalp är söt.
En bebis är söt.
Men när man kallar en vuxen människa för "söt" så får det genast en nedvärderande effekt. Eller är det bara jag som tycker att man känner sig enormt liten så fort man blir kallad söt?
Folk har ju en tendens att utnämna folk som gör bort sig till söta. "Nämen vad sööööööööt!" utbrister man gärna när någon gjort något dumt eller fel. Jag hatar det.
Kanske är det därför jag hatar "söt". För att jag förknippar det med nedvärdering och "tycka synd om"-mentalitet.
Så nu vet ni. Kalla mig inte söt.
För i helvete.
Jag har överlag svårt att ta komplimanger, men vissa är värre än andra.
Jag hatar när folk kallar mig för "söt" till exempel.
Vadå "söt"?
En hundvalp är söt.
En bebis är söt.
Men när man kallar en vuxen människa för "söt" så får det genast en nedvärderande effekt. Eller är det bara jag som tycker att man känner sig enormt liten så fort man blir kallad söt?
Folk har ju en tendens att utnämna folk som gör bort sig till söta. "Nämen vad sööööööööt!" utbrister man gärna när någon gjort något dumt eller fel. Jag hatar det.
Kanske är det därför jag hatar "söt". För att jag förknippar det med nedvärdering och "tycka synd om"-mentalitet.
Så nu vet ni. Kalla mig inte söt.
För i helvete.
Calleth you, cometh I
Sitter och lyssnar på The Arks exceptionellt briljanta låt "Calleth you, cometh I" och fortfarande får den mig att färdas 6 år bakåt i tiden till sista terminen i gymnasiet då allt rasade samman. Helt galet hur musik påverkar en.
Smörundersökning
Fråga: brukar ni gräva gropar i smörpaketet, eller håller ni en jämn yta?
Själv är jag uppväxt med den jämna ytan, så självklart gör jag likadant. Men jag har provat att gräva, och det verkar bara opraktiskt. Dessutom ser det ut som om en treåring har gått loss på smöret.
Hur gör ni?
Gaybloggeffekten
På en så kallad "gayblogg" (usch, jag hatar det ordet!") så ställde bloggaren en dag en fråga till sina läsare: "skulle du som straight kunna gå på gayklubb? Varför/varför inte?"
Det fanns över 200 svar. Några hade skrivit icke uppseendeväckande saker som: "Ja, det är alltid roligt att träffa människor oavsett vilken läggning de har :D"
Medan andra hade skrivit smått idiotiska grejer. Här följer ett axplock, med mina kommentarer kursiva inom parentes.
"Ja absolut. Jag älskar bögar, haha! Men jag har alltid velat ha en bögkompis (ursäkta uttrycket) så absolut. Ni verkar så härliga!"
(Ja gud, vi är så härliga så det inte är klokt! Innan jag kom på att jag är bög så var jag inte alls lika härlig, men så fort homosexualiteten var ett faktum så blev jag störthärlig som genom ett trollslag! It's all in the sexuality!)
"absolut!! homosexuella är så härliga och snälla och roliga ;)
men nackdelen e ju att man kanske blir flirtad med och då får man väl bara säga nej antar jag?"
(Nej. Blir man flirtad med på gayklubb så måste man flirta tillbaka och sedan gå in i ett dark room och ha sex. Vet du inte det?)
"Ja, jag vill ha en bögkompis!"
(Åh, och jag vill ha en negerkompis!)
"OOOOOOOOOOOOOMMMMGGGGGGGGGGGGGGGGGGG JAAAAA FÖÖÖFAAAAAAN AJG ÄÄÄLSKAR BÖJAR JAG SKIIIIIITEEEEEER IIIIIII OM JAG E SJ DET LR ITNE, HAHAH LUUUVE FOR U SEXBOMB! ;)"
(Shit, jag känner mig plötsligt bajsnödig. Och vad är en böj?)
"Jaa för fan!! Har varit på Gretas i Göteborg många gånger och det är hur kul som helst! Går alltid på toa o kissar med någon bög.."
(Varför det!?!? Varför förvandlas kissande till en gruppaktivitet så fort man är utanför hemmet!?!?)
"om man skulle vara "helt" straight och gå på gayklubb, känns det ju som att man inte är helt straight ändå. om man inte är där med vänner dvs :)"
(Jaha. Om man går ensam på gayklubb så är man tydligen automatiskt gay. Hur stort sällskap krävs för att bibehålla sin heterosexualitet när man går in? 1? 2? 8?)
"jaa men bara om jag skulle ta me mig en sraight kompis för att kolla hur ni beter er"
(Eeeeehh... Hur vi beter oss? Har ni nån mongo-klubb där du bor som jag gå till och se hur ni beter er?)
"Ja verkligen varför inte, kankse inte så kul å gå själv om man inte känner ngn som ska med..Men annars, självklart!! Jag är inte det minsta homofobisk! :D
Din blogg e grym, synd att du är gay och så snygg ;) puss<3"
(Good for you att du inte är det minsta homofobisk. Jag älskar dig redan. Let's festa tillsammans. Och det är väl klart att du inte går själv, det gör man väl inte på straighta klubbar heller!?!?!?)
Här ser vi hur äckligt toleranta dagens ungdomar är (man kan läsa här om vad jag tycker om tolerans).
Jag kallar det för "Gaybloggeffekten".
Ska man skratta eller ska man gråta?
Som svar till en av idioterna ovan så följer här ett gäng bilder som visar hur vi beter oss på gayklubb.
Vi posar tjusigt.
Vi spontanblonderar oss.
Vi dansar vilt.
Vi dansar helt crazy.
Vi har hångelorgier.
Det fanns över 200 svar. Några hade skrivit icke uppseendeväckande saker som: "Ja, det är alltid roligt att träffa människor oavsett vilken läggning de har :D"
Medan andra hade skrivit smått idiotiska grejer. Här följer ett axplock, med mina kommentarer kursiva inom parentes.
"Ja absolut. Jag älskar bögar, haha! Men jag har alltid velat ha en bögkompis (ursäkta uttrycket) så absolut. Ni verkar så härliga!"
(Ja gud, vi är så härliga så det inte är klokt! Innan jag kom på att jag är bög så var jag inte alls lika härlig, men så fort homosexualiteten var ett faktum så blev jag störthärlig som genom ett trollslag! It's all in the sexuality!)
"absolut!! homosexuella är så härliga och snälla och roliga ;)
men nackdelen e ju att man kanske blir flirtad med och då får man väl bara säga nej antar jag?"
(Nej. Blir man flirtad med på gayklubb så måste man flirta tillbaka och sedan gå in i ett dark room och ha sex. Vet du inte det?)
"Ja, jag vill ha en bögkompis!"
(Åh, och jag vill ha en negerkompis!)
"OOOOOOOOOOOOOMMMMGGGGGGGGGGGGGGGGGGG JAAAAA FÖÖÖFAAAAAAN AJG ÄÄÄLSKAR BÖJAR JAG SKIIIIIITEEEEEER IIIIIII OM JAG E SJ DET LR ITNE, HAHAH LUUUVE FOR U SEXBOMB! ;)"
(Shit, jag känner mig plötsligt bajsnödig. Och vad är en böj?)
"Jaa för fan!! Har varit på Gretas i Göteborg många gånger och det är hur kul som helst! Går alltid på toa o kissar med någon bög.."
(Varför det!?!? Varför förvandlas kissande till en gruppaktivitet så fort man är utanför hemmet!?!?)
"om man skulle vara "helt" straight och gå på gayklubb, känns det ju som att man inte är helt straight ändå. om man inte är där med vänner dvs :)"
(Jaha. Om man går ensam på gayklubb så är man tydligen automatiskt gay. Hur stort sällskap krävs för att bibehålla sin heterosexualitet när man går in? 1? 2? 8?)
"jaa men bara om jag skulle ta me mig en sraight kompis för att kolla hur ni beter er"
(Eeeeehh... Hur vi beter oss? Har ni nån mongo-klubb där du bor som jag gå till och se hur ni beter er?)
"Ja verkligen varför inte, kankse inte så kul å gå själv om man inte känner ngn som ska med..Men annars, självklart!! Jag är inte det minsta homofobisk! :D
Din blogg e grym, synd att du är gay och så snygg ;) puss<3"
(Good for you att du inte är det minsta homofobisk. Jag älskar dig redan. Let's festa tillsammans. Och det är väl klart att du inte går själv, det gör man väl inte på straighta klubbar heller!?!?!?)
Här ser vi hur äckligt toleranta dagens ungdomar är (man kan läsa här om vad jag tycker om tolerans).
Jag kallar det för "Gaybloggeffekten".
Ska man skratta eller ska man gråta?
Som svar till en av idioterna ovan så följer här ett gäng bilder som visar hur vi beter oss på gayklubb.
Vi posar tjusigt.
Vi spontanblonderar oss.
Vi dansar vilt.
Vi dansar helt crazy.
Vi har hångelorgier.
Sommarens mitt?
Jag tycker att namnet "midsommar" är lite knas. Som att det skulle vara i mitten av sommaren nu? Sommaren har ju precis börjat! Det har varit vår fram tills nu! Det är lite taskigt att från och med nu så ska det börja bli mörkare på kvällarna igen. Hela juli och augusti blir som en enda nerförsbacke mot hösten och mörkret, för efter sommarsolståndet så känns det som att eftersom det börjar bli mörkare igen så påbörjar man vägen tillbaka mot vintern.
Men äsch, så tråkigt det låter! Fy mig! Vi har fortfarande två och en halv månad kvar av sommar, sol och värme. Hoppas vi.
Midsommarafton alltså. Syster yster + sambo Johan är här, ikväll blir det middag med dem och två av Syster ysters vänner. Jag har utsett mig själv till musikansvarig eftersom jag suger på att laga mat. Dock har jag inte berättat för någon i sällskapet att jag är musikansvarig. Kan vara dags för det.
I övrigt: ha en glad midsommar! Vi på Gotland har strålande vackert väder, hoppas ni också har hittat de regnfria zonerna.
Några aktiviteter som vi inte kommer ägna oss åt idag:
Dans runt stången (är det inte lite nasty att dansa med barnen kring en jättekuk?)
Hoppa säck.
Samla sju sorters blommor under kudden (även om jag är tillräckligt desperat för att pröva allt).
För man vet ju aldrig. Tanken är ju att man ska sova med blommorna under kudden och drömma om den man ska gifta sig med. Men tänk om typ den här killen dyker upp i drömmen?
Är det inte lite "Heeeeere's Johnny!" över honom?
Jag säger nej tack.
Majterrorister
Första maj närmar sig. Jag hade inte reflekterat över det förrän igår när jag plötsligt blev attackerad av sammanlagt 20 ettriga små 10-åringar på väg hem från skolan. "VILL DU KÖPA MAAAAJBLOMMOOOOOR!?!?!" skrek de. Nu hade jag inga kontanter på mig, men även om jag hade haft det så hade jag nog reagerat på samma sätt som jag gjorde: jag hoppade till av blotta förskräckelsen, hasplade ur mig ett "näää tack" och småsprang därifrån.
En affärsidé föddes: att åka runt i mellanstadieklasser under april och lära ut servicemindedness inför blomförsäljningen!
Sen kom jag på att jag förmodligen skulle avsky ett sånt jobb.
Så nej.
En affärsidé föddes: att åka runt i mellanstadieklasser under april och lära ut servicemindedness inför blomförsäljningen!
Sen kom jag på att jag förmodligen skulle avsky ett sånt jobb.
Så nej.
Gossip boy
På QX.se kan man varje dag svara på Dagens fråga. Idag stod följande fråga på tapeten:
Du ska köpa ett magasin, vilket köper du troligtvis?
Och här följer resultatet (hittills):
| King |  14% |
| Café | 4% |
| Slitz | 4% |
| Elle | 2% |
| Elle interiör | 4% |
| Sköna hem | 8% |
| Amelia | 2% |
| M-magasin | 1% |
| Veckans affärer | 5% |
| Vecko Revyn | 2% |
| Cosmopolitan | 3% |
| Tara | 1% |
| Plaza kvinna | 0% |
| Plaza Magazine | 2% |
| Damernas värld | 1% |
| Glamour | 0% |
| Allt om mat | 11% |
| Mama | 1% |
| Family Living | 0% |
| Allt i hemmet | 5% |
| Hem ljuva hem | 1% |
| DV Man | 4% |
| Form | 3% |
| Se och hör | 5% |
| Svensk Damtidning | 2% |
| Hänt Extra | 10% |
| Body | 5% |
Jag oroas djupt över att Hänt Extra hamnar på bronsplatsen. Räknas skvallerblaskor ens som magasin? Dessa smaklösa, journalistiskt oförsvarbara skittidningar som lever på svenska damers kändiskåthet. 98% av innehållet är ren och skär båg. I skvallerpressens värld händer saker som inte tycks ha någon som helst förankring i verklighet eller fakta. Hur behåller man sin journalistiska integritet som anställd reporter på en tidning som Se & Hör?
Vidrigt!
Låt oss duscha ifred!
Min vän Pia skrev ett inlägg om duschgym, och det väckte funderingar kring det här med allmänna duschar.
Jag har aldrig gillat att duscha med andra. Duschar gör man vanligtvis hemma bakom ett draperi i ett låst badrum. Nakenhet anses ju generellt vara något intimt som man inte delar med vem som helst. Men på badhus och träningsanläggningar så förväntas man helt ogenerat visa upp sig spritt språngande inför främmande människor. Jag tycker att det är konstigt.
De flesta skulle säkert inte hålla med mig, för de flesta är uppvuxna i en värld där gemensamma duschar alltid har varit något naturligt och självklart. Och de flesta anpassar sig utmärkt efter den normen. Redan i skolan får man ju duscha i grupp efter gympan (usch vad jag hatade det).
För mig är det dock obegripligt att nakenhet är så intimförknippat och ofta tabubelagt och censurerat samtidigt som det i vissa forum är något man förväntas vara hur bekväm som helst med.
När jag var liten skämdes jag för att visa mig naken inför andra, gympan i skolan var därför en ständig pina. I gymnasiet handlade det mer om någon form av respekt för mina klasskamrater eftersom jag då var öppet gay och kände mig som värsta gluttaren om jag skulle duscha tillsammans med straighta killar, även fast jag inte gluttade ett skit på grund av redan nämnda respekt. Och det kanske låter dumt att tänka att det blir jobbigt för de andra killarna att duscha med mig, att det är som att sanktionera en slags homofobi, och det är det ju. Men faktum kvarstår att hela grejen innebar obehag för mig eftersom jag efter varje gympalektion var rädd att klasskompisarna skulle tro att jag spanade in dem i duschen. Och förmodligen så tänkte de inte ens på det, för de var väldigt sjyssta killar, men det kan faktiskt hända att man hamnar i samma duschrum som såna här idioter.
(Läs ett svar på hans insändare här)
En känd duschscen
Nu i vuxen ålder känner jag snarare att jag inte vill se andras nakna kroppar. Det spelar ingen roll om de är snygga eller fula, tjocka eller smala, håriga eller släta. Jag ogillar nakenhet helt enkelt. Förmodligen också ett resultat av att växa upp i ett samhälle där nakenhet alltid varit tabu, men ändå.
Så hur kommer det sig att hemma, där man kan låsa om sig när man duschar, där man alltid är ensam i duschen, finns det draperier eller skjutdörrar att skyla sig med medan det i allmänna duschrum på sin höjd finns en väggavskiljare mellan varje dusch? Varför kan man inte alltid ha duschkabiner istället för öppna duschar, så att man kan få duscha ifred?
Och sedan att det är könsuppdelat. Det är också konstigt. Varför är det bara okej att duscha med personer av samma kön? Hur gör man om man är osäker på sitt kön? De flesta tycker ju att det är otänkbart att duscha tillsammans med någon av motsatt kön, och det är ju superfånigt. Det är ju vi själva som skapar den här enorma mystifieringen av det motsatta könet genom att ständigt skilja pojkar och flickor åt på olika sätt. Om barn redan från första början fick duscha och byta om tillsammans utan könsuppdelning så skulle det inte behövas skilda dusch/omklädningsrum.
Den här duschgrejen är samma fenomen som med pissoarer. Hemma låser vi om oss när vi kissar, men på offentliga toaletter förväntas män stå och kissa på rad. Jag vill inte se andra stå och urinera! Så om det nu prompt måste finnas pissoarer, varför inte åtminstone ha väggavskiljare så att man slipper få någon annans skvätt på händerna? För mig är detta dock inget problem eftersom jag vägrar att kissa i pissoarer. Jag tar alltid den vanliga toaletten.
Jag vet inte varför folk använder allmänna duschar i mindre utsträckning än förr Pia, men ovan nämna anledningar kan säkert vara orsaken. Liksom dålig självbild.
Over and out.
Jag har aldrig gillat att duscha med andra. Duschar gör man vanligtvis hemma bakom ett draperi i ett låst badrum. Nakenhet anses ju generellt vara något intimt som man inte delar med vem som helst. Men på badhus och träningsanläggningar så förväntas man helt ogenerat visa upp sig spritt språngande inför främmande människor. Jag tycker att det är konstigt.
De flesta skulle säkert inte hålla med mig, för de flesta är uppvuxna i en värld där gemensamma duschar alltid har varit något naturligt och självklart. Och de flesta anpassar sig utmärkt efter den normen. Redan i skolan får man ju duscha i grupp efter gympan (usch vad jag hatade det).
För mig är det dock obegripligt att nakenhet är så intimförknippat och ofta tabubelagt och censurerat samtidigt som det i vissa forum är något man förväntas vara hur bekväm som helst med.
När jag var liten skämdes jag för att visa mig naken inför andra, gympan i skolan var därför en ständig pina. I gymnasiet handlade det mer om någon form av respekt för mina klasskamrater eftersom jag då var öppet gay och kände mig som värsta gluttaren om jag skulle duscha tillsammans med straighta killar, även fast jag inte gluttade ett skit på grund av redan nämnda respekt. Och det kanske låter dumt att tänka att det blir jobbigt för de andra killarna att duscha med mig, att det är som att sanktionera en slags homofobi, och det är det ju. Men faktum kvarstår att hela grejen innebar obehag för mig eftersom jag efter varje gympalektion var rädd att klasskompisarna skulle tro att jag spanade in dem i duschen. Och förmodligen så tänkte de inte ens på det, för de var väldigt sjyssta killar, men det kan faktiskt hända att man hamnar i samma duschrum som såna här idioter.
(Läs ett svar på hans insändare här)
En känd duschscen
Nu i vuxen ålder känner jag snarare att jag inte vill se andras nakna kroppar. Det spelar ingen roll om de är snygga eller fula, tjocka eller smala, håriga eller släta. Jag ogillar nakenhet helt enkelt. Förmodligen också ett resultat av att växa upp i ett samhälle där nakenhet alltid varit tabu, men ändå.
Så hur kommer det sig att hemma, där man kan låsa om sig när man duschar, där man alltid är ensam i duschen, finns det draperier eller skjutdörrar att skyla sig med medan det i allmänna duschrum på sin höjd finns en väggavskiljare mellan varje dusch? Varför kan man inte alltid ha duschkabiner istället för öppna duschar, så att man kan få duscha ifred?
Och sedan att det är könsuppdelat. Det är också konstigt. Varför är det bara okej att duscha med personer av samma kön? Hur gör man om man är osäker på sitt kön? De flesta tycker ju att det är otänkbart att duscha tillsammans med någon av motsatt kön, och det är ju superfånigt. Det är ju vi själva som skapar den här enorma mystifieringen av det motsatta könet genom att ständigt skilja pojkar och flickor åt på olika sätt. Om barn redan från första början fick duscha och byta om tillsammans utan könsuppdelning så skulle det inte behövas skilda dusch/omklädningsrum.
Den här duschgrejen är samma fenomen som med pissoarer. Hemma låser vi om oss när vi kissar, men på offentliga toaletter förväntas män stå och kissa på rad. Jag vill inte se andra stå och urinera! Så om det nu prompt måste finnas pissoarer, varför inte åtminstone ha väggavskiljare så att man slipper få någon annans skvätt på händerna? För mig är detta dock inget problem eftersom jag vägrar att kissa i pissoarer. Jag tar alltid den vanliga toaletten.
Jag vet inte varför folk använder allmänna duschar i mindre utsträckning än förr Pia, men ovan nämna anledningar kan säkert vara orsaken. Liksom dålig självbild.
Over and out.
